lindamariasvensson

En historia om en relation

Kategori: Funderingar

Mamma. Ni vet hon som alltid finns där, gärna för mycket. Hon som alltid frågar, alltid undrar, alltid vill väl, och trots att hon är den som har högst tro på en i hela världen, så är det hon som skyddar mest och försöker hålla tillbaka. Bra några år till.. Det senaste har jag sagt till mamma att om hon vill ha fyråringar får hon antingen skaffa sig en hund eller googla, så trevlig är jag. Det är en konstig relation det där, den man har till sin mamma. Mamma vet allt, men samtidigt vet hon minst. När man är ledsen, så går det alltid att prata hos mamma, hon slutar aldrig lyssna och tröttnar aldrig på det heller.

Men det finns en gräns, en gräns som jag inte tycker om. De värsta sakerna, de största sveken, de kommer hon aldrig få reda på. De sakerna som jag spenderar väldigt mycket tid på att analysera och undra vad jag kunde gjort annorlunda, de som till stor del präglat mig. De saker som läggs i uppenbart kryptisk text, och som när hon frågar vad det gäller så får hon ett svar som liknar "hade jag velat berätta för dig hade du redan vetat". Egentligen vill man ju självklart berätta, men det går inte. För finns det någon som aldrig förlåter så är det en mor som ser sitt barn bli sårat. Och vi är nog alla för bra på att acceptera när folk behandlar oss själva som skit, men vi har väldigt svårt att se dem vi älskar ta stryk. Och jag har lärt mig, att när man berättar om gånger man blivit sårad av någon, så oavsett hur mycket man försöker släta över, så kommer mamma aldrig se på den personen på samma sätt igen. Hon kommer kanske förlåta, men hon kommer också alltid vara beredd och så sjukt förutseende. 

Så det är lite jobbigt. Att personen som känner mig bäst och vet fler hemligheter om mig än någon annan, är också den som alltid får den censurerade versionen. Och jag hatar hemligheter, jag måste veta, och jag måste berätta. 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: