lindamariasvensson

Tiden går fort, väldigt fort. 1/3 av sommaren är snart avklarad. Jag har visserligen haft mycket mer sommar än vad facebook har. Men de flesta svenskar hatar sverige året om och skriver aldrig om solen. Jag är så trött på det. ”Buhu, jävla skitsverige, det bara regnar hela tiden”, men ändå komme de tillbaka i slutet av Augusti med en brun solbränna, och inte en fejkad solariegrå. För att itne tala om att de som faktiskt har råd att flytta från Sverige om de verkligen ville bor kvar. Vet att jag sagt det förut, men blir så trött på det bara. Det hyar blivit extra tydligt här nere i Asien, främst landsbygden i Kambodja. Man kan tycka att man inte har det bra ställt eller inte har råd med något, men när en man utan ben bokstavligt talat ”skuttar” fram mot dig med hjälp av sina händer känns inte ”Jag har inte de ekonomiska förutsättningar som krävs för att ge dig mat för en vecka, jag behöver de pengarna till parkeringsautomaten.” som rätta svaret. Man lever verkligen i lyx här jämfört med dem. Ändå har jag inte beställt en måltid som kostat över 5 dollar sedan vi var i Bangkok.

Och vad det värsta är? Både jag och Gustaf är otroligt trötta på att äta ute. En hel meny som på något vis lyckas täcka vietnamesisk mat, thailändsk, mexikansk, ”vanlig” västerländsk mat, pizza, etc, och allt man känner är ”blöh” och jag vill bara ha en vanlig smörgås med ost. Inte några fancy salladsblad. Pågen, smör och hushållsost. Knäckebröd! Tårta och andra väldigt söta saker är något jag har fått för mig att jag vill ha. Jag är inte sugen som det klassiska sockersuget när man ligger och vrider sig på golvet av suget(eller är det bara jag?), utan det är bara den enda mat jag hittar här som jag känner att jag inte känner ”blöh” inför. Jag vet inte om det är valmöjligheten som gjort mig bortskämd, eller om det är så enkelt att jag saknar enkelheten. Värmen, att det luktar illa på så många ställen och att jag för varje dag tittar mer och mer på priserna kan nog också vara påverkande faktorer.

När Gustaf väl kände sig frisk nog bokade vi en bussbiljett från Sihanoukville till Ho Chi Minh i Vietnam. Upp tidigt var det och vi satte oss oh väntade på taxin som skulle komma och hämta oss. Inget hände och bad receptionen om hjälp. Fick lära mig att ”boka buss imorgon” inte nödvändigtvis var en dagsbuss, utan jag hade lyckats få mig en biljett för en nattbuss 12 timmar senare. Underbart. Men förståeligt, de har ju öppet kläd- och möbelbutiker till 22 här, hur skulle han veta att jag ville ha en buss som gick på dagen om jag inte var noggrann med att berätta det. Som tur var så var receptionisten snäll och lyckades fixa oss på en buss ändå och vi kommer fram smidigt. Allt flyter på bra, över gränsen går vi och visst, vi scannar väskorna, men det är inga som kollar scannern eller vems väska som är inne just då. Underbart. Så olagligheter från kambodja till vietnam är alltså all good, inga problem!

Vi kommer fram till Ho Chi Minh City ca 12 timmar senare, tror vi. Vi åker ytterligare 40min buss genom vad som ser ut att vara centrum. Inte mycket trafik eller dumma vägar, bara en sjukt mycket större stad än vad vi väntade oss. Och precis som alltid flyter allt på bra, vi hittar hotellet och efter lite kvällsmat slocknar vi ganska tidigt. När vi vaknar upp morgonen därpå blir den planerade hurtigheten lika dålig som alltid. Om jag inte nämnt det innan så är Gustaf nämligen The Spoonmaster(nej, det är inget officiellt uttryck, jag kom på det nu) vilket ofta resulterar med att planer om att gpå upp skjuts fram i 30min och när man vaknar illamående och sliten fyra timmar senare så säger man något som kan liknas med ”Jag ska aldrig mer supa”, men så gör man samma sak morgonen därpå. Det är en ond cirkel av mysberoende. Och så hade de Cartoon Network här, och vi vet ju alla hur dagens ungdom fastnar framför tecknade kackerlackor.

Väl ute i dagsljus går vi på upptäcksfärd och ganska snart är allting underbart. Inga marknader, inga överfulla butiker som gör dig blind, ingen äcklig lukt och även om den sämre standarden fortfarande syns. Med diverse gatuförsäljare som säljer gud vet vad och en och annan höna springandes lite varstans, så lyckas de ändå stoppa in Subway, Pizza Hut och något som liknar ElGiganten. De enorma reklamskyltarna och tvskärmarna man tänker sig i New York och Tokyo finns i lite mindre skala här, men det är fortsatt tufft. Visst finns det fortfarande en hel del butiker som säkerligen är rena ripoffs, men jämfört med Bangkok har detta en mycket högre standard. En lite intressant sak är att cafén verkar ha ganska hög status här. Jag såg inga stora märken, men alla fik som hade ett liknande utbud av Espresso House etc hade verkligen gått all in på deras image med inredning, menyer och dresscode. Så att sätta sig på ett fik kändes mycket lyxigare än att äta på restaurang.

Vi hade bara denna dagen i stan, men jag skulle gärna komma tillbaka hit om jag är i Asien någon mer gång. Det området vi var i hade inte så mycket sko-(i andra storlekar än 35) och klädshopping och vi orkade inte gå, så tyvärr fick jag inte kollat något på det, men 10 dagar i tokyo borde ju ge något klädesplagg iallafall! Vi åkte buss förbi en lååång gata som var lite som plantagens uteavdelning. Massa försäljare som sålde olika typer av fontäner, allt mellan 50cm och 3m höga. Och statyer, de säljer det överallt här. Samma storlek på dessa. Lejon, elefanter, Buddha, astufft. Här såg jag även min första djurförsäljning. Burar i den storleken som om du har delat din bagage i två till dina schäfrar stod på varandra, 5-10st djur totalt. Kul liv att sitta där i. Åkte bara förbi snabbt så såg inte vad det var för hundar, men något som liknade en schäfer och en som liknade en mops fick jag med mig. Usch!
Maten är lite dyrare här med om man jämför med Kambodja men godis, dricka och andra småsaker är typ samma.

Idag var det Gustaf som stod för planerna – vi skulle besöka tunnlar. I början fattade jag ingenting för jag har som sagt sämst allmänbildning men sakta men säkert under resans gång har jag fattat att det är tunnlar under marken som vietnameserna sprang runt i under kriget. 1,5h busstur utanför staden(ta med åksjukepiller, det hoppar som fan) på våran första riktiga guidade tur. Tyvärr var guiden lite av en mytoman och bara öste på med sina historier. De första tio minuterna sålde han in sig ganska bra hos mig, men när den kaxigheten och historierna bara fortsatte komma så tröttnade jag ganska fort.

Vi kollar lite film och sedan visar han oss hålen ner i marken och vi får även gå ner i tunnlarna. Helt sjuka arbeten. Som alltid är jag mest imponerade över hur man planerade något sådant på den tiden. Ett helt nätverk med tunnlar under marken. Hur vet man åt vilket håll man ska gräva tex? Hur vet man hur djupt man är, och alla tillhörande frågor. Det tycker jag är intressant, men folk tycker oftast det är konstiga och dumma frågor så jag får aldrig svar på sådant... /serious sadface. Några timmar och lite visning av åtskilliga elaka fällor senare så är turen slut och nu börjar Gustaf bli pepp. För brevid glasskiosken säljer de även patroner, och 20m längre bort så får du även lov att skjuta. Jag trodde inte jag skulle göra det, men varför inte? Betalade nog 80:- för 10 skott så det var väldigt billigt. Det var precis vad jag trodde. Och det var kul! Alla har säkert hört det någonstans ifrån. Hela geväret hoppar till, den trycker axeln bakåt och den främre delen flyger uppåt. Detta gör det ganska omöjligt att se var, och om, du träffar nåt. Dessutom är killen som hjälpte oss ganska snål tidsmässigt och stressar mig, så mellan varje skott hinner man inte tänka på att försöka få tillbaka full stabilitet i hela kroppen, så nästa skott flyger man lite till. Så om ni någon gång får chansen att prova, stå stadigt och böj på knäna, för du kommer rycka till lite även av det billigaste geväret ;)

Nu sitter jag på en sovbuss, dvs tre rader smala dubbelsängar, på väg mot NaTrang. Vi ska vara framme om sex timmar så bör kanske försöka sova nu!



Mopeder, mopeder, mopeder - överallt.


Donuts, blåbär <3


Överprisade souvenirer, men åh så fina de var!


Ett hus som bytte färg!


KKameran dog lagom till det häftigaste området, men det var ganska fint överallt ändå!

GGustaf gömmer sig.






Tusenfoting vs. kompaktkamera.


Sa någon trångt?

Söndag 3

Somnade visst igår kväll.. vaknade vid 21.45 och insåg att vi kanske borde fixa en chaufför, då planerna för idag var Angor Wat med en styck soluppgång vid sidan. Går ut på gatan och frågar första bästa om han kör dit, vilket han självklart gör, och vi bokar dejt för 6,5h senare. Går upp och försöker somna om, vilket går sådär, menmen! När vi vaknar vid 4 känner både jag och Gustaf att vi har lust att skita i det, men vi kommer oss iväg som tur är. Det är kolsvart ute och värmen är precis lagom. Vi kommer fram, betalar hela 20 dollar var för att komma in (bra middag på restaurang kostar ca 3-7 dollar), och trots att det är lågsäsong så är det gaska mycket folk där.

Vi sätter oss ner där alla andra placerat sig och vi väntar på soluppgången. Mer och mer folk kommer, mestadels asiater med varsin systemkamera på magen, precis som det ska vara.

Templen är otroliga, stenbyggen med detaljer ÖVERALLT. Det faktum att det är såpass gammalt gör det ännu mer imponerande, att det inte fanns maskiner som kunde göra det. Så jag går runt och tänker ”så sinnessjukt mycket jobb, så många timmar... ” ungefär var tredje sekund i de fem timmar vi var där. Fem timmar kan låta lite, då ´de säger att den korta turen till ruinerna tar en heldag, men att två dagar är att rekommendera. Alltså, jag älskar tempel och framförallt att se så stora projekt, vacker natur och allt annat häftigt. Men man ser sig ganska snart mätt på det hela, och vid femte eller sjätte templet svettades vi mer än kollade på byggnaderna, typ. Det riktiga sättet att se det är helt klart att börja med det minsta templet och bara se ett tempel i veckan, inte se det största först och sedan bara öka värmen och minsta storleken på byggnaderna ;)

Moorning! Inte helt oväntat spenderades även de sista dagarna på Koh Tao med promenader på stranden, läsning, lite bad och massa sömn.Vi hängde även lite med folk från fridykningen, åt en massa god mat och jä'mförde våra ”vanliga” liv. Tträffade en svensk tjej som hållit på med arabhästar hela sitt liv och vi pratade om det nästan hela kvällen, då även hon varit inom utställningsdelen. Några dykinstruktörer från världens alla hörn, en rysk tjej som kom ensam hit direkt från gymnasiet, en tysk som bott och jobbat i Nya Zeeland i ett år, en som pluggar till landskapsarkitekt och vid 39års ålder valt att sälja hästar och börja resa, en från schweiziska armen, en fd grafisk designer, en ”hitta meningen med livet”-instruktör etc. En mängd olika och underbara människor, de flesta har tagit en paus från sitt vanliga liv och är ute och reser över en längre period, månader eller år.

Väldigt kort sammanfattningsvis skulle jag inte ha något emot att åka till Koh Tao under lågsäsong igen!

Vi påbörjar resan mot Kambodja in en bil+båt+buss+taxi+buss+tuktuk+buss+taxi+tuktuk och ca ett dygn senare är vi framme på vandrarhemmet i Siem Reap. Det låter kanske som att resan var en mardröm, men det tog den tiden trots smidighet hela vägen. Värmen är ännu mer krävande än i Bangkok och det märks tydligt vilken lågäsong det är här, ganska få turister i förhållande till mängden butiker etc.
Tuktukchauffören som körde till vandrarhemmet var en riktig bitch och erbjöd sig att köra oss gratis idag mot att vi bokade upp honom för hela morgondagen, total kostnad 12 dollar. Det ville inte vi, utan erbjöd honom 5 dollar för de fem minuter han ägnat oss idag istället och då börjar han någon gråthistoria om att han verkligen hoppas att vi vill ge honom jobbet, att han verkligen vill visa oss runt och att han blir så ledsen, allt i ett supertöntigt tonläge. När vi ändå nekar så säger han att 5dollar är för lite och uttrycker sin besvikelse över oss att vi satt honom i falska förhoppningar. ”I don't wanna meet people like you, bufuckinhu”.

Desperationen över att få de kunder som faktiskt finns här nu är ganska stor. ”30min massage och en öl för 1dollar”, och tittar du på en vara är det en historie som låter ungefär såhär

”Hi lady, you can try if you want, I give you special price lady”

”How much is that?”

”18 dollars but I can bargain, is no problem”

”No thanks, I just wanna look”x3

Och när jag börjar gå därifrån erbjuder hon mig smycket för 5dollar, vilket betyder att jag antagligen hade kunnat få det för 2 om jag var riktigt duktig. Ganska skönt dock, man slipper förhandla här, de är så desperata att de gör det åt dig, även när du bara vill titta. :) Chaufförerna tar även chansen direkt att fråga om man vill boka upp dem för morgondagen och närvarhur de ska plocka upp dig.
Jag gillar de fasta priserna dock, och ett ställe där jag hör av mig först mer.

Bortsett värmen och standarden på vissa ställen så skulle jag snarare säga att vi är i södra Europa, massa mysiga smågator och restauranger överallt. Parker, statyer och en massa annat fint har de här. Katter chillar som alltid lite varstans men det är inte lika många lösa hundar här som i Bangkok.

Vi avslutar kvällen ganska tidigt, äter pizza då Gustaf tröttnat lite på Thaimat. Ganska förståeligt, då han beställde samma rätt fem gånger i rad vid ett tillfälle, Pad Thai, och detta har han ätit nästan varenda gång vi ätit ute. Vi åker tillbaka till rummet och kollar på en film innan vi slocknar när klockan är typ 22. Värmen och det resedygnet tog ganska hårt på oss båda tror jag.

Nu sitter jag nere i loungen på stället vi bor på. Bra läge, billigt och allmänt nice. Sängen är ”bara” ¾ dubbelsäng när man valt att skippa AC så är det absolut sista man vill att vara när den andra personen, men det gick hyfsat ändå.