lindamariasvensson

"Skriv inte om det här på bloggen"
"Jag läste vad du skrev på bloggen"

Jag har inget emot att dela med mig av det mesta, inför nästan vem som helst. Alla har vi problem och oftast väldigt likadana sådana, sluta skäms för det.

Men ni, mina närmaste, väljer att läsa vad jag skriver. Ni ber mig tom skriva här när det blir tyst i ett par dagar. Sedan behandar ni mig på sätt som jag, som absolut inte bör skämmas, ändå skäms över. Det är pinsamt att bli behandlad dåligt, man vill inte riktigt berätta om någon nervärderat en etc. Så först, genom att behandla mig så, så tar ni bort en av personerna som jag kan prata med, eftersom att grabba tag i någon främling på stan inte riktigt funkar. Och inte heller vill jag berätta det för de andra som står mig närmast, för oj, vad jag förlåter utan vidare. Och den dagen jag tar tillbaka er, för det vet vi att jag kommer göra, inte skulle Findus sätta ner foten, då vill jag inte att resten av mitt umgänge tittar snett på er. Det blir jobbigt för mig och er. Och framförallt så vill jag inte att de ska veta att jag var svag nog att ta tillbaka er. Det brukar ta ungefär tio minuter från att jag mår som sämst till att jag sitter och tröstar och undrar vad jag kan göra annorlunda nästa gång så att ni inte ska behöva sätta mig i den situationen igen. Visst stämmer det, om ni tänker efter? Brukar jag inte fråga vad JAG kan göra? 

Kom då fan inte sen och klaga över att jag väljer att använda mig av den ventil jag har kvar. Särskilt inte när jag censurerar, för ERAN skull. Det finns inget mer som är så censurerat i mitt liv som de rader som skrivs här. Tro mig, det blir mycket mindre prat, tårar och dömande om era handlingar när jag skriver om dem här, än när jag berättar om dem för en vän en sen kväll över en kopp te.

 Vill ni inte jag ska skriva om er här, ge mig inte en anledning. Eller någon gång, bara någon gång, mena den jävla ursäkten ni kommer med och genomgå den förändringen ni lovar mig. Vet ni att ni inte kommer genomgå förändringen, säg det då, det blir bättre för oss båda för då kan jag dra direkt och slippa må dåligt över samma sak nästa gång den inträffar.

Eftersom jag är så perfekt får jag skriva det här. (Psst, det där sista var sarkasm.)

Alltså, tofs i alla ära. Hög tofs i alla ära, men när tjejor som tillhör den där skalan med vanliga dödliga försöker sig på att placera den så "högt" att den nästan lutar framåt så vill jag bara klippa av de hela tofsen, och sen skälla på dem ordentligt. Det ser så fruktansvärt fult ut så det kliar i hela mig.

Och för att inte hänga ut någon(alla ni tjejer på gymmet speciellt, GAH) så snor vi en överfixad bild från google som jag antar kommer från något mer planerat än "hej, idag ska jag vara asful".

Det anses pinsamt att läsa bloggar att följa andras liv, speciellt Kissies och Blondinbellas, vilka är namnen de går under. Kissie är väl inte särskilt högt ansedd i mångas ögon, och Blondinbella får ofta höra att hon bara lever på pappas pengar. Båda kan stämma, jag avgudar inte Kissies livsstil och en stor del av de åsikter som Blondinbella har är inget jag stöttar. MEN, de här tjejerna tjänar pengar på att formulera text. Klart att det kan vara så att de faktiskt är urusla på att stava, har dålig smak när det gäller män och har fula hundar, absolut. MEN, de har hållit på med detta i x antal år, vilket ju måste innebära att de lärt sig använda sina svagheter till sin fördel. De har hittat vilka knappar de ska trycka på, även om det från början kanske var oavsiktligt. Blondinbella skriver att man borde tillåta att det finns barnförbjudna caféer, en åsikt jag stöttar helt. Hyr någon en lokal och säljer kaffe där är det väl upp till dem om de vill släppa in barn eller inte, ett cafe är ingen statlig verksamhet eller allmän plats och man får lov att servera vem man vill, eller inte vill. Det finns ingen lag på att du inte får neka en kund en vara. 

Men detta var inte poängen. Poängen var att hon tjänar pengar på att skriva så, för kommentatorsfälten blir helt hysteriska. Diskussionerna går från att "barn är också människor" till att "visste du att man räknas som barn tills man är 18 år", eftersom gråtoner inte finns i sådana lägen, allt är svartvitt. Där tjänar de pengar på en riktig åsikt. Ännu bättre blir det om de stavar fel när de varit ute och gått med hunden, shit vad folk tycker sånt är kul att klanka ner på. "Jag hade varit en så otroligt mycket bättre bloggare än dig. Du lägger ut bilder på din fula hund, du kan inte stava, körkortet misslyckades du med och du ser dessutom ut som en gris. Ditt liv är så fejk, du glömde nämna att du gick back förra året, och att det är din pappa som äger x antal procent i firman, hur kommer det sig att vi inte får se detta?" Inte nog med att den kommentaren i sig generar pengar, utan försvarstalen, även detta här, genererar trafik - och pengar. Jag kan stava och formulera mig korrekt, men jag skiter ärligt talat i det när jag skriver här eftersom jag, som sagt, skiter i det här. Stavfel innebär kommentarer, som i slutet på kedjan genererar mer pengar. Jag hade också fortsatt stava fel, oavsiktligt eller inte. Om du efter åtta år fortsätter skriva trots att folk dagligen hatar dig, så är det en större motivation än "för att det är kul" bakom. Det är hemskt vilket hat de får utstå, oavsett vad de gör får de skit.  

Foki, en annan personlighet, möter knappt någon kritik alls. Men samtidigt så yttrar hon sig aldrig om saker som kan orsaka negativa reaktioner. Det enda man kan stör sig på med henne är att hennes fasad är så otroligt perfekt, när det gäller bristen på saker att kritisera. En människa som utåt sett aldrig festar är inte perfekt, men det är lite svårt att motivera en kommentar om hennes dåliga val här i livet. Jag vet ingen bloggare som upprätthåller sin image så bra som hon, och jag förstod inte i vilken utsträckning det var förns ganska nyligen när man märker vilka pengar hon har att röra sig med. Och ja, jag vet att allt är gratis i Bangkok i jämförelse med här, men bruden har pengar.

Klart att de inte alltid sitter en supermänniska som förutspått reaktionerna in i minsta detalj bakom skärmen, för det är människor vi pratar om, både som sändare och mottagare. Men alla som har ett jobb de kan vet ju också vad de ska göra för att uppnå ett visst resultat. Jag vet för guds skull hur/vad/när jag ska uppdatera på min facebook för att på en måndag få antingen 50 eller 150 likes på en bild, och jag är då ingen bloggare. Vissa bilder väljer jag tom att inte lägga så mycket fokus på för att jag inte vill riskera att tappa folk som ser vad jag uppdaterar, för att de kanske inte råkar vara intresserade av just det, men jag vill behålla dem för ett senare tillfälle.

De arbetar som detta, klart som fan de vet vad de håller på med.

Det är mycket. Mycket lycka, mycket skratt, mycket saker som går vägen. Jag älskar 2013 so far. Jag har fina vänner, jag har tagit upp relationen med Nathalie och den är starkare än någonsin. Mina chefer verkar älska mig och påminner mig dagligen om hur bra det här känns, och jag trivs så himla bra. Inte vill jag börja plugga då! Träningen går bra, jag känner att jag har kontroll. Har börjat träna på morgonen, och även om jag faktiskt blivit utskrattad i omklädningsrummet av en främling för hur förstörd jag ser ut innan(!) passet, så när jag väl kommit igång blir det bättre. Morgonen har positiv energi som driver mig framåt, kvällen har negativ och spänningar som jag behöver bli av med. På morgonen är det lättare att få in löpningen efter passen, för jag är glad. På kvällarna är sandsäcken bättre.

Dagarna är tuffa och långa och när tröttheten tar över så blir det illa väldigt fort och eftersom jag känner igen det så väl så låter jag det komma med. Men hela veckan har jag haft folk som stöttat mig när det blivit för mycket, och efter lite gråt så är spänningarna ofta borta och jag är mycket gladare än innan. 

24e maj är skolan slut och byts ut mot fotograferingar. Jag vet inte än hur tung sommaren kommer att bli, har inte helt bestämt mig för vad jag ska prioritera i år. Just nu vill jag bara umgås med vänner, ha lika jäkla kul som jag haft hittills och bli grym på jobbet. Fotot är inget jag marknadsför i dagsläget, och jag har redan fått tacka nej till jobb. 

 

Jag har inte haft så många tillbakafall med den där Gustaf det senaste. Jag är glad för det, stolt över det. Jag sa till honom att jag saknade honom förra veckan. Men det var mitt på ljusa dagen och ur en nostalgitanke på när vi hade det bra. Det var inte när det var mörkt och jag hade varit beredd att ta tillbaka honom.

De ögonblicken kommer mer och mer sällan. Jag har fortfarande svaga punkter, men jag är inte i behov av honom längre. Jag gillar att prata med honom, men jag känner inte att världen rasar samman och jag har inte gråtit över förlusten på vad som känns som evigheter.

Jag börar alltmer inse vad jag lärt mig. Saker som hände som jag inte kunnat lära mig av om de inte inträffat. Jag vet mycket mer vad jag vill ha idag och jag tänker aldrig acceptera tex att gå runt i ovisshet på det sättet, eller att låta någon vandra runt en fråga igen. Det är inte värt det, är vad jag har lärt mig. Det blir inte bättre. 

Det fanns många gånger när jag insåg att det skulle ta slut, och det var väldigt tidigt. Ett av tillfällena var inte långt efter att vi flyttat till Norge, men jag lärde mig att inte låta frågan ta över min vardag, jag tyckte om honom och han var med mig, jag nöjde mig med det. Jag lät frågan sätta sig på mitt självförtroende istället, och det tänker jag inte göra igen. Värst var det när vi var på väg från Norge. Den återkommande frågan från andra "vad händer sen då?" var ett ständigt "tack för att du påminner om att min pojkvän ser mig som en tillfällig lösning tills han fått ordnat upp sitt liv", typ. Jag ifrågasatte aldrig att han älskar mig så mycket som han sa, det gör jag inte nu heller. Jag fick väl skylla mig själv som nämnde att jag hade pojkvän. Hade han aldrig kommit på tal hade jag kanske inte fått frågorna, och blivit påmind om att jag också undrade. Men jag sköt undan det och började tycka jag var otillräcklig istället, som om det skulle vara bättre.

Runt årsskiftet 2011-2012 så visste jag allt att det skulle ta slut. Men inte kunde jag bekräfta det, varken för mig själv eller för andra. Det här var mannen jag älskade, mannen jag gång på gång sa att jag ville ha en framtid med. Även om det var mitt i vintern och jag fattade att det skulle gå åt helvete i samma stund som vi kom hem, så orkade jag inte. Jag orkade inte vara den som gjorde slut. "Han är ju med mig, då MÅSTE det ju betyda något? Tänk om jag gör ett misstag och vi faktiskt fortsätter vara tillsammans?" Jag började redan då tänka ett ultimatum, jag skrev hur många formuleringar som helst, men jag vågade aldrig. De kom i undertoner och mindre tunga meningar än "Nu får du bestämma dig" istället, för hålla tillbaka kunde jag inte. Jag sköt upp det hela tiden. Dessutom skulle vi till Asien några ånader senare, och jag ville ju leva med honom, det hör ju ve som helst att fortsätta bo ihop då är asnice. På planet hem tänkte jag på det, men då var han skitsur på mig. När vi gick in i planet för de kommande elva timmarna bad han mig hålla tyst under hela resan, så det var inte perfekt. Det var i Tokyo han verkligen tröttnade på mig. Han sa inget, men han orkade inte dölja det längre. Jag sköt upp samtalet hela tiden, men det slutade med att jag åkte till Blommeröd utan att ha sagt något. De säger ju att hoppet är det sista som lämnar en

Jag undrade om det skulle bli svårt att sova utan honom på showen, han trodde det skulle bli skönt att vara ifrån varandra. Jaha. Jag mötte hans behov och på vägen hem så föreslog jag inte att vi skulle hälsa. Så ni kan ju tänka er att jag blev glad när han gjorde det. Men det var försent. Jag vet inte om han märkte det när vi väl sågs den korta studen på väg hem, men det var en annan relation. Det var en pojkvän, en kille jag dejtade. inte han jag frågade hur VI skulle spendera vår tid ihop nästa gång VI var lediga. Det var borta.

Jag fick ännu en bekräftelse på måndagen, när jag för första gången på två mån fick känt mig riktigt snygg, särskilt med det jävla håret som jag skämdes så för. Jag tog en bild när jag var på väg ut på stan tror jag, och så skickade jag den. Mitt nya hårdband, mina nya örhängen, min nya jacka och leendet han säger att han älskar, och självklart vända lite på huvudet för att få sidan med smilgropen han också älskar med. För att inte ställa honom mot väggen med bilden och riskera att inte få ett svar alls, så ställde jag i samma veva någon saklig fråga i stil med "Fick du ordnat *insert astråkig grej*?". Iallafall tror jag att jag skrev så, eler så kanske jag bara tänkte det. Självklart hoppades jag på den där kärleksförkaringen, haha, eller att han sa jag var fin. Fin har alltid betytt väldigt mycket. Men jag fick det sakliga svaret jag nog egentligen väntat mig. Om det var samma dag eller dagen efter, då började jag få riktig panik. Då skickade han "Saknar du mig?". Vilken idiot som helst, tycker jag, hade tolkat det som jag gjorde. Första gången någonsin han frågar mig det och när läget är sådant så visste jag att det han egentligen tänkte när han skrev det, var att han insåg att han inte saknade mig. Fortfarande så jävla hjälplös, jag hade inget att ta till för att kämpa. Ingenting. Min första reaktion när jag väl fick beskedet om at det var slut, som varade i säkert 20min löd ungefär "Jahaja, det här sög ju, men jag hade rätt, det skulle ta slut. Suck." Jag la tom ned mobien efter at jag läst smset. "Har inte tid att svara nu, jag måste ju jobba med bilder". Helt sant. Sedan ägnade jag reste av kvällen åt at hypervetilera. Men jag har lärt mig så mycket, och de lärdomarna gör även att jag inte vill ha tillbaka honom längre. Vi vet alla att min självkontroll är värdelös, men jag kan ändå säga att den delen av mig som är glad att det är slut tar över alltmer. Jag är stolt över mig själv för det. Och jag vet att Gustaf också är glad över den jag är idag, för det sa han när jag skrev om hur mycket jag utvecklats det senaste året.

Sex timmar senare den dagen när han frågade om jag saknade honom, så kom smset som började med. "Vad håller vi på med?". 

Mamma. Ni vet hon som alltid finns där, gärna för mycket. Hon som alltid frågar, alltid undrar, alltid vill väl, och trots att hon är den som har högst tro på en i hela världen, så är det hon som skyddar mest och försöker hålla tillbaka. Bra några år till.. Det senaste har jag sagt till mamma att om hon vill ha fyråringar får hon antingen skaffa sig en hund eller googla, så trevlig är jag. Det är en konstig relation det där, den man har till sin mamma. Mamma vet allt, men samtidigt vet hon minst. När man är ledsen, så går det alltid att prata hos mamma, hon slutar aldrig lyssna och tröttnar aldrig på det heller.

Men det finns en gräns, en gräns som jag inte tycker om. De värsta sakerna, de största sveken, de kommer hon aldrig få reda på. De sakerna som jag spenderar väldigt mycket tid på att analysera och undra vad jag kunde gjort annorlunda, de som till stor del präglat mig. De saker som läggs i uppenbart kryptisk text, och som när hon frågar vad det gäller så får hon ett svar som liknar "hade jag velat berätta för dig hade du redan vetat". Egentligen vill man ju självklart berätta, men det går inte. För finns det någon som aldrig förlåter så är det en mor som ser sitt barn bli sårat. Och vi är nog alla för bra på att acceptera när folk behandlar oss själva som skit, men vi har väldigt svårt att se dem vi älskar ta stryk. Och jag har lärt mig, att när man berättar om gånger man blivit sårad av någon, så oavsett hur mycket man försöker släta över, så kommer mamma aldrig se på den personen på samma sätt igen. Hon kommer kanske förlåta, men hon kommer också alltid vara beredd och så sjukt förutseende. 

Så det är lite jobbigt. Att personen som känner mig bäst och vet fler hemligheter om mig än någon annan, är också den som alltid får den censurerade versionen. Och jag hatar hemligheter, jag måste veta, och jag måste berätta. 

De två personer jag bryr mig mest om är de som mår sämst av de jag känner. Detta, eftersom detta ändå är min blogg, är något som börjar tära på mig. Att aldrig kunna dra upp dem ur detta, få in dem på rätt spår, ett nytt spår, vilket jävla spår som helst bara det blir bättre. Jag känner mig så himla hjälplös och otillräcklig, och jag vet inte hur fan jag ska lösa detta. Jag är trött på att sitta i bilen och börja med att försöka se möjligheter som snart går över i frustration över att jag har den här diskussionen minst en gång i veckan, och har haft den i flera år.

Det händer liksom ingenting. Och jag vill inget annat än att hjälpa, men jag är ingen psykolog, och jag har försökt med oika meningar, men inget av sätten fungerar för mig. Jag vill att det ska sluta blåsa så det där jävla planet kan lyfta, och jag vill att det ska börja blåsa så att den där jäveln kan få ramla i vattnet.

Just nu har det gått så långt att jag önskar att det blir ännu värre. Till den grad att man går igenom en kris och hamnar vid ett verkligt vägskäl. För jag ställer jämt den frågan: Hur illa ska det behöva bli egentligen? Hur missnöjd ska du bli innan det är nog? För uppenbarligen är det inte det ännu.

I wish I was strong enough to lift the both of us.

Nu drar jag till gymmet och tömmer huvudet, för den här dagen är förstörd för länge sedan.

Den blir inte som jag väntade mig. Men just nu känns det väldigt bra. Man kanske skulle avsluta föregående mening med "ändå", men det ger inte det tonfallet som jag vill ha. Och att skriva som jag gjorde och påstå att jag är glad över att det inte blev så stämmer inte heller. Jag är bara väldigt glad. Jag saknar Gustaf, det gör jag. Jag ringde honom nyss och gick samtidigt och la mig under täcket och frös lite. Låter kanske värre än vad det var, men jag vet inte, jag gillar att träffa mamma varje dag, men det är ändå nåt med att ha Gustaf i närheten hela tiden... Inte den fysiska närheten med kramar och så, det saknar jag inte som jag trodde jag skulle göra. Bara det att kunna prata med honom utan att behöver ringa. Det saknar jag. Kanske lite dumt att man påminner sig själv om det genom att fortsätta prata i telefonen...

Idag tog mami och jag en tripp till Herrljunga och det var mysigt, minus caf´e(WTF ÄR FEL PÅ MITT STRECK?!) t vi var på, såg perfekt ut utifrån och när vi kommer in var det som en skolmatsal... "Yaaay..."

Det blir garanterat ingen skola, för de har säkert redan börjat och inget mail har jag fått. Kanske bra ändå, för jag har jobb som det är redan nu. Och krisar det så får jag jobb på sjukhuset igen. Nej, det är inget förslag, det är när jag är beredd att gå till Arbetsförmedlingen men vill tjäna mer pengar än så, då går jag dit. Ska nog uppsöka en studievägledare och se om de är värda sin lön. 

Lite andra sidoprojekt finns okså, en sisådär femton stycken. Så det blir nog en finfin höst, för trots att mitten av juli vände uppochner på allt så har sensommaren varit helt underbar, om inte perfekt.

"Stackars honom, han verkar så liten på något sätt. Vem ringer mest?" 
 

Hur det gick när Gustaf kom till stan? Det gick bra, oväntat bra faktiskt. Han mötte mig på stationen, vi drog och åt lunch på Coffee Roomer och la oss sedan och solade i parken. Första timmen fick han behålla solglasögonen på, det var för mycket att se ögonen. Men sedan gick det bättre, även om det var tufft. Allt var precis som vanigt, det var som att spola tillbaka tiden och det kändes inte som om vi inte setts sedan början av juli. Känslor och så tänker jag inte prata om nu, men efter att ha nekat honom att ses väldigt länge är ja glad att jag till slut gav med mig.

Han stannade i fem timmar och vi bara umgicks utan mobiler eller andra skärmar. Det är nog första gången det hänt. Och att det var i Uddevalla gör nästan att jag borde fira, han hatar Uddevalla.

Jag har svårt att se att det kommer ske igen dock, även om jag fortfarande har konstant kontakt med honom. Det är trevligt, men samtidigt en påminnelse om en massa saker. Dåliga. Och den starka känsan jag hade av att aldrig vara tillräcklig gör sig också påmind iochmed att jag duger till att umgås med nu, men jag var inte nog åt honom innan. Så han är en underbar vän, och jag vill inte bryta kontakten och förlora det, det kommer jag inte göra. Men ja, jag vet inte.. Orkar inte analysera.

Gustaf kommer till Uddevalla imorgon. Väntade mig honom eventuellt imorgon kväll eller onsdag, men nädå. Nu säger han att han är i stan vid 11 imorgon. Jag borde må illa, för det är så jag känt mig när diskussionen om att ses kommit upp. Så trots att det är sent(det är då jag byter skepnad och blir halvgalen) så är jag lugn och mest lite småstressad över att jag behöver gå upp tidigare än vanligt för att hinna springa.

Vafan. Jag har ingen aning om hur jag kommer reagera, eftersom sist vi sågs var vi tillsammans. Vill jag gråta om jag känner för det? Vill jag vara lika mycket realist som jag varit hittills och rycka på axlarna med ett "Gud va kul att se dig" på sin höjd. Jag garanterar att det blir vad jag gör det till, och att ramla över kanten till panik kommer nog vara hyfsat enkelt.

Vattenfast mascara? Check.

Nej mamma, detta är inget planerat. Han är i Strömstad och leker med fallskärmar nu och stannar till på vägen hem.

Ikväll har jag suttit nere vid skeppsviken och pratat igen. Hon där Hanna är inte fy skam alltså.. Hon frågade om jag skulle med till Guatemala när hon flyttar dit igen. Efter ett antal frågor från min sida kändes det inte helt avlägset. Men precis som jag förstått det av hennes historier - att du lever för dagen och bara har det underbart, så har ju den biten en baksida. Man kommer ingenvart. Jag vill ha mål i mitt liv, något att sträva efter. Inte att jag inte hade gillat det, att bara ha kul, självklart hade jag älskat det. Och jag hade kunnat kompensera på annat håll, tänk så mycket man hade kunnat läsa... Jag hade inte "tid" till det i Norge. 

Jag tror inte jag kommer göra det, så du kan vara lugn mamma, men hon fick mig att tänka på en del saker. Vad är det som håller mig i Uddevalla egentligen? Bortsett mamma så finns det inget här som jag inte kan hitta någon annanstans. Det finns sjukt trevliga folk och vänner, men de som sår mig närmast, Lisa och Amanda, bor inte ens här. Med bussar tar det ju 45min att komma till dem. Jag är nog inte stressad för att jag "måste hitta vad jag vill göra", jag är nog stressad för att jag börjar tröttna på att flytta. 

Jag lämnade Uddevalla 7.30-17 när jag ar 16, och innan det hade jag också flyttat ganska många gånger, så det är väl saker som kan påverka, jag vet inte. Att jag är trött på att flänga runt. Jag har alltid haft min umgängeskrets på annat håll, Nathalie bodde fan i Bokenäs, 35min från Lane Ryr. Amanda bodde i Grästorp - en timme, och Lisa i Frändefors, 30min. Det har aldrig funnits "jag kommer över en stund" med möjligheten att komma hem samma kväll utan att bli hämtad. Emil är den första jag gjort så med, känns askonstigt. Det låter antagligen ganska mycket som att jag överanalyserar det hela, men jag vet inte. Jag har alltid trott att gräset är grönare på andra sidan och först nu börjat tycka om Uddevalla, men jag vill ju inte fastna här, inte än. Jag vill bo några år i en större stad först, och prova på det, sedan se om man kommer tillbaka. Men just nu så trivs jag så mycket med att faktiskt ha bekanta, inte vänner eller kompisar, utan folk som jag vet vilka det är som man hälsar på, som man kan ta en fika med, men som det inte är något mer med. Men på rätt arbetsplats i vilken stad som helst så är det inte svårt att uppnå det, jag vet ju det. 

Det är nog helt enkelt så att byrån är för stor för att få ur lägenheten.

Det blev som jag inte hade hoppats på. 200cm hög, tre BREDA dörrar och 60cm djup. Låter som fullt normal mått. Synd bara att de kommer bli tvungna att riva huset för att få ut den möbeln hel igen. Det tog sex timmar att få ihop den och den är gjord av spånskivor, så att ha sönder den genom att plock isär den - nejtack. 

Jag ska ta en bild imorgon när jag sitter i den. Om den ens håller för det. Nejdå, jag är ändå positivt överraskad, den rymmer alla mina kläder utan problem.Den är helt ENORM. "Måste köpa kläder så jag kan fylla den". Mamma flyttade ut ur sovrummet idag och nu ska jag börja kicka ner mickes onödiga saker i lådor, som gosedjursälgen jag inte vet var den kommer ifrån. Jag kommer så fastna i den här lägenheten. BLÄ. Tackar inte bara för mat och husrum mamma, utan även för mitt fina vokabulär.

På tal om det så kom jag över en massa Gustafsaker idag när jag rotade igenom alla lådor. Och det var inte kul. Hurdå? Jo, för redan nu känns det ingenting. Jag satt här, för tre veckor sedan exakt, och skrev till Lisa och alla andra jag känner(vag överdrift) typ: "VADFAN SKA JAG GÖRA MED GOSEDJUREN", och om det fanns tvivel så skickade jag bara bilden på katten jag snodde av honom från Tokyo. Cuteness overload. Han(Gustaf, inte katten) stod där, med halvgalna ögon som bara skrek att han beredd at tömma kontot på de där maskinerna med gosedjur i. Han är nästan mer såld på gulliga djur än vad jag är, levande och uppstoppade, men jag tror nog ändå spelpojken i honom tog över den delen där... Och då det djuret som han inte ens ville ge ifrån sig för att det var så awesome. Jag känner ingenting, det är tomt. 

Jag satt i några timmar nere vid hamnen igår och pratade med Hannah, Jerkers syster. Hon är lika awesome som honom när det gäller att prata och jag kände att jag hade kunnat sitta där i två dagar och bara prata om allt, lovely. Men sen ringde mamma och undrade när jag skulle komma hem, "klockan var ju ändå 12". Well, anyway(märks att jag inte skrivit här på ett par dagar när jag drar ut på en grej...), hon sa såhär: "Så, om du inte saknar honom.. och inte längtar efter honom... och inte gråter... och du ändå inte känner att du inte håller inne på någonting.." och sedan bad jag henne vara tyst för hon träffade lite väl rätt. Jag VILL ju vara hos honom, jag VILL leva med honom och jag älskar honom. Men det går för fort allting, för alla känslor runt det där, de rinner liksom bort så fort... Jag är inte så orolig för min del dock, jag vet att jag fattar att det är för att han varit i denna här lägenheten typ två gånger som gör detta. Men jag är nog rädd att han ska glömma mig när han precis som jag lever i en vardag där jag aldrig funnits till. En liten del av mig önskar nog att han var i Norge just nu, och sov ensam på den läskiga nedervåningen.

Jag vet inte. När jag satt och tänkte på detta i Asien hur jag skulle göra den dagen det sket sig, hur jag skulle klara av att klippa. Jag vet inte om konstant smskontakt är bästa sättet. Men jag känner ändå inte att jag behöver klippa, det går bra ändå. Jag vet inte. 

Imorgon ska jag till Trollhättan och ha jävlit kul, sådeså!

Den senaste veckan, isch, har varit fin. Jag har inte tänkt överdrivet mycket på Gustaf, och samtidigt har han slutat ta avstånd från mig vilket har gjort allting mera avslappnat. Han skriver en del sms och det är skönt att han kan prata med mig. Jag har fått prata av mig en hel del hos andra utan att möta några åsikter, och det har också varit bra. Jag klarar inte a att bli dömd och få ett "gör såhär" utan att ha bett om rådet.
Allt som allt har det inte känts speciellt tungt och ja, som jag sagt innan så hör han inte hemma i min vardag i Uddevalla och därför saknas han inte på det sättet.

Ja, jag vill fortfarande ha Gustaf. Jag älskar honom och vill leva med honom. Kommer ha till mig så finns jag här. Men jag vill bara ha honom på det villkoret att han VÄLJER att vara med mig, och inte hamnar hos mig för att USA inte blev av av någon anledning. Att tänka på mig själv som ett andrahandsval stör mig, tyvärr, inte egentligen, men jag vet att det är den gränsen jag måste sätta för att problemet inte ska uppstå igen, om det nu skulle göra det. Många "om" i den menigen, men jag menar helt enkelt att för att ett förhållande ska komma förbi ett problem som gör att det tar slut vid ett tillfälle, så måste problemet försvinna, inte skjutas undan för stunden. Detta är något jag inte tror kommer hända. Han kommer inte välja mig. Det suger, men som sagt, jag har det väldigt bra just nu och mitt största fokus ligger faktiskt på vart jag vill bo, och om jag är beredd att flytta ifrån vänner igen om det är det som krävs för skola eller jobb.

Idag inviger jag Adele, Maria Mena och Melissa Horn igen och det går utmärkt. Jag väntar mig allt fler dalar och välkomnar dem med öppna armar, men än så länge har bara de två första dagarna varit tuffa mot mig.

 

Jag kanske låter bitter nu... och ganska dum som går emot något sådant här eftersom det faktiskt ÄR hemskt.

Men att prata om Utöya ur denna synvinkeln  "ungdomar som aldrig hann bli vuxna, som aldrig hann för verkliga sina drömmar eller säga hejdå till dem de älskade". Välkommen till verkligheten. Cancer, trafikolyckor, alla andra olyckor och sjukdoar, krig, svält etc. Allt detta innefattar ovanstående, men det är aldrig något som når löpsedlarna, får texter skrivn om sig eller annat, inte i den omfattningen. Jag tvivlar på att statistiken för dödsfall i världen ökade denna dag. Många dog dessutom mycket fortare och utan att känna smärta. 

Så för all del, belys hela händelsen på det sättet att det faktiskt är en större händelse än 9/11. Antalet döda i förhållandet till invånarantal, och jag antar att det även spelar in att det utfördes av en som faktiskt var norsk. Att Norge inte direkt tillhör vad man ser som ett farligt land idag är väl också något som bör finnas med på listan. Belys offren ur den synvinkeln, att de var ovanliga eller något i den stilen, men att kalla dem hjältar känns bara som ett dumt sätt att jaga publicitet. De är precis lika oskyldiga som alla andra som dör i förtid av en eller annan orsak. Det är aldrig mer synd om en människa som får MS än en som råkar bli slumpmässigt utvald för ett rån på gatan, för båda är oskyldiga i förhållande till hur de dog.

Jag vill prata. Alltid. Men jag tycker det känns ganska värdelöst med en person som inte vet vad jag snackar om, i det här fallet inte känner Gustaf. Mamma känner väl Gustaf bäst och hon vet ju ingenting hon heller. Och jag har en känsla av att Gustaf inte vill prata med mig heller, utan jag tror nog mer han satsar på att försöka vara aptisk tills han glömt mig eller nåt, och det känns askul. 

Han poängterade häromdagen att en sak han avundades mig var att höjdpunkterna mitt liv är de små sakerna. Det brukar jag vara glad över. Tyvärr så resulterar det nu i att alla detaljer är det jag saknar mest, eller blir nere över. Så idag har jag sett smultron, ett ansiktsuttryck på en bild, en klocka som tickar väldigt högt, gräddfil och så tänkte jag lite på smörgåstårta när vi var hos mormor, och allting gör mig asdeppig. Det förstör inte dagen,men det är inte kul att bli påmind om sådana saker när man inte ens rört i sina egna saker. 



Lämnade mobilen hemma för att inte stirra mig galen på den. Resulterar i att jag ligger och tänker istället eftersom jag inte har någon musik, så det blev ännu värre.

Jag känner mig lite nojig. Har spenderat den senaste timmen med att gå igenom precis hela mitt bildarkiv. Titta bara, inte röra. Och jag inser att jag är tillbaka på gymnasienivå igen. Jag sitter hemma hos mamma och redigerar bilder till en timpeng som inte ens betalar en tv-avgift, typ. Så även om jag kom in på skolan och började plugga, så är jag pank och behöver ett bättre jobb. Den enda tryggheten jag känner på det planet är i Norge, jag vet att jag lätt får jobb där. Jag vet självklart att jag är lika bra på svenska planet, men jag vet inte hur marknaden ser ut. Och jag vill ju inte börja jobba, jag vill plugga! Med mat i kylskåpet som är min egen!

Min plan A, vilket var Gustafs plan P typ, var ju att det gör inget om man inte vet ett skit, för man är två om det. Det blir lättare att säga "det löser sig" och krama bort det när man inte alls vet att det löser sig. Nu är jag ensam om det, och att prata med sig själv funkar inte alltid lika bra som på gymmet. Amanda har det grymt och även om Lisa hatar sitt jobb så har hon ändå Mikael och de är två om hyran. Jag vill jobba med förbättring, människor, planering och utveckling, allt inom inom företag eller projekt. Hur fan kommer man dit? För dessa saker går att applicera på vilken arbetsplats som helst! Alla ställen är i behov av det, men du behöver vara erfaren för att bli anställd och jag vill inte jobba med det när jag är 40, jag vill jobba med det nu, eller om fem år! "jamen starta eget då", pfft, jag har inte kunskapen själv och inte ekonomin att täcka upp de områden(alla) jag inte kan något inom. 

Sedan vet jag att jag är nog inte missnöjd med min tillvaro nu egentligen, jag vet bara att jag BORDE vara det och därför får jag panik. Det är inte ok att fytta hem när du blir tvungen att stoppa in sängen i ett sovrum där det redan bor någon. Jag har väl Gustaf att "tacka" för detta. Ciffe var visserligen också sådan, pratade genom hela gynasiet ner på normen och han sitter på Willys idag och som jag förstått det på hans flickvän bekräftelsesuktande mail har det de skitbra i deras lägenhet i Trollhättan.
Jag vet att jag hade varit ok med att sätta mig på ICA och se fram emot att mysa ner mig i mina nya sängkläder från Hemtex när lönen kom, och just därför är jag så rädd för det, för jag ser ingen utveckling i det och jag har inget annat plan i mitt liv bortsett träningen där jag utvecklas just nu. De bitarna faller ju på plats när man väl fått ett jobb antar jag och man börjar planera saker, men det enda jag ser nu är bilden av att likt en robot gå till och från jobbet som jag gjorde i Norge och faktiskt trivas med det.

Och om fyra dagar ska de testa om jag får lov att ta körkort och om man kan få anfall av nervositet så är jag körd, för när både Gustaf, skolan(än så länge) och Holmen(som jag nästan såg fram emot lika mycket som resan till Asien) skiter sig samtidigt så har jag inte lust med en sak till. Jag har visserligen flera andra bra saker som jag ser fram emot, och jag fick ytterligare två igår kväll, men ändå.

Vad fan ska jag göra egentligen?

Och för övrigt, oavsett hur jag låter här så är det med Gustaf det värsta som hänt mig. Men två dagar med full sysselsättning och välplanerade musiklistor, mycket kaffe och Comedy Raw på yutube medans jag jobbar för att  inte sitta oh stirra på facebook och undra vad han gör, typ, har hjälpt en del. Jag har klarat mig fint faktiskt, men jag är inte dum nog att tro att det inte finns gömt uder ytan om jag sätter på en film från Asien tex. Men jag har det för bra nu för att orka vilja framkalla tårar. Tårar är inte dåligt, men att mana på dem är väl att ta i.



Imorgon är denna bild ett år gammal.

Den här bruden har helt ok kropp! Hoppas på bra form nästa sommar, och kanske det här sommaren därpå?