Det är min blogg och mina känslor
Kategori: Funderingar
"Skriv inte om det här på bloggen"
"Jag läste vad du skrev på bloggen"
"Jag läste vad du skrev på bloggen"
Jag har inget emot att dela med mig av det mesta, inför nästan vem som helst. Alla har vi problem och oftast väldigt likadana sådana, sluta skäms för det.
Men ni, mina närmaste, väljer att läsa vad jag skriver. Ni ber mig tom skriva här när det blir tyst i ett par dagar. Sedan behandar ni mig på sätt som jag, som absolut inte bör skämmas, ändå skäms över. Det är pinsamt att bli behandlad dåligt, man vill inte riktigt berätta om någon nervärderat en etc. Så först, genom att behandla mig så, så tar ni bort en av personerna som jag kan prata med, eftersom att grabba tag i någon främling på stan inte riktigt funkar. Och inte heller vill jag berätta det för de andra som står mig närmast, för oj, vad jag förlåter utan vidare. Och den dagen jag tar tillbaka er, för det vet vi att jag kommer göra, inte skulle Findus sätta ner foten, då vill jag inte att resten av mitt umgänge tittar snett på er. Det blir jobbigt för mig och er. Och framförallt så vill jag inte att de ska veta att jag var svag nog att ta tillbaka er. Det brukar ta ungefär tio minuter från att jag mår som sämst till att jag sitter och tröstar och undrar vad jag kan göra annorlunda nästa gång så att ni inte ska behöva sätta mig i den situationen igen. Visst stämmer det, om ni tänker efter? Brukar jag inte fråga vad JAG kan göra?
Kom då fan inte sen och klaga över att jag väljer att använda mig av den ventil jag har kvar. Särskilt inte när jag censurerar, för ERAN skull. Det finns inget mer som är så censurerat i mitt liv som de rader som skrivs här. Tro mig, det blir mycket mindre prat, tårar och dömande om era handlingar när jag skriver om dem här, än när jag berättar om dem för en vän en sen kväll över en kopp te.
Vill ni inte jag ska skriva om er här, ge mig inte en anledning. Eller någon gång, bara någon gång, mena den jävla ursäkten ni kommer med och genomgå den förändringen ni lovar mig. Vet ni att ni inte kommer genomgå förändringen, säg det då, det blir bättre för oss båda för då kan jag dra direkt och slippa må dåligt över samma sak nästa gång den inträffar.
Eftersom jag är så perfekt får jag skriva det här. (Psst, det där sista var sarkasm.)
Men ni, mina närmaste, väljer att läsa vad jag skriver. Ni ber mig tom skriva här när det blir tyst i ett par dagar. Sedan behandar ni mig på sätt som jag, som absolut inte bör skämmas, ändå skäms över. Det är pinsamt att bli behandlad dåligt, man vill inte riktigt berätta om någon nervärderat en etc. Så först, genom att behandla mig så, så tar ni bort en av personerna som jag kan prata med, eftersom att grabba tag i någon främling på stan inte riktigt funkar. Och inte heller vill jag berätta det för de andra som står mig närmast, för oj, vad jag förlåter utan vidare. Och den dagen jag tar tillbaka er, för det vet vi att jag kommer göra, inte skulle Findus sätta ner foten, då vill jag inte att resten av mitt umgänge tittar snett på er. Det blir jobbigt för mig och er. Och framförallt så vill jag inte att de ska veta att jag var svag nog att ta tillbaka er. Det brukar ta ungefär tio minuter från att jag mår som sämst till att jag sitter och tröstar och undrar vad jag kan göra annorlunda nästa gång så att ni inte ska behöva sätta mig i den situationen igen. Visst stämmer det, om ni tänker efter? Brukar jag inte fråga vad JAG kan göra?
Kom då fan inte sen och klaga över att jag väljer att använda mig av den ventil jag har kvar. Särskilt inte när jag censurerar, för ERAN skull. Det finns inget mer som är så censurerat i mitt liv som de rader som skrivs här. Tro mig, det blir mycket mindre prat, tårar och dömande om era handlingar när jag skriver om dem här, än när jag berättar om dem för en vän en sen kväll över en kopp te.
Vill ni inte jag ska skriva om er här, ge mig inte en anledning. Eller någon gång, bara någon gång, mena den jävla ursäkten ni kommer med och genomgå den förändringen ni lovar mig. Vet ni att ni inte kommer genomgå förändringen, säg det då, det blir bättre för oss båda för då kan jag dra direkt och slippa må dåligt över samma sak nästa gång den inträffar.
Eftersom jag är så perfekt får jag skriva det här. (Psst, det där sista var sarkasm.)