Här får ni vad jag vill skriva i min blogg bland mina känslor. Och detta kommer ge en massa jobbiga reaktioner, så det är nog en dum idé. Men jag bryr mig inte, jag har rätt att ha känslor.

Jag känner den där småpaniken igen. Den gör sig påmind så snart det är extra bra.

Inte paniken över att jag har fem annonser, en utställning, en tidning och en photoshoot att fixa, det klarar jag - på något sätt.

Paniken över att trots jag fått höra orden "Du är det bästa som finns." så är jag inte tillräcklig.

Jag är arg på mig själv över att lyckan över att få höra de orden, även sagt i ett mer seriöst sammanhang, straxs följs av en uppgivenhet över att inte ens det är tillräckligt. Är jag inte nöjd med det alltså? Detta är en förolämpning mot Gustaf, jag vet det. Självklart vill jag inget hellre än att höra sådana saker, men ju bättre det är, desto mer inser jag hur bra det jag kommer förlora är. Och när det bara blir bättre, men målet ändå inte ändras, så fungerar det som ett påpekande över att jag inte har något att säga till om i frågan. Hjälplösheten trycker på ganska hårt.

Hade jag inte fått höra de orden hade jag visserligen alltid undrat "vad gör jag för fel, varför älskar han mig inte så att han kan stanna". Nu vet jag iallafall att det inte handlar om mig, skönt på ett sätt antar jag.

Jag vet att det här inte handlar om mig, livsmål och förhållande har olika storlek, jag förstår det. Jag vill inte ha honom här när hans drömmar är någon annanstans. Jag vill verkligen att han ska få allt han vill ha. Men jag ser inte fram emot "Hejdå, tack för att jag fick lära känna dig" mer för det. Kommer jag falla ihop för att jag inte orkar stå upp? Kommer jag slänga ur mig ett antal desperata fraser som att i panik säga "snälla lämna mig inte"? Det känns som att i förhållande till det jag känner ikväll, ett halvår innan, så är det den mildaste reaktionen jag kommer bjuda på.


Yaay.