Jag älskar mitt liv som det är. Jag har ett superjobb med kollegor jag skrattar massor med, en helt underbar pojkvän som väntar på mig när jag kommer hem, en mamma som älskar mig så mycket att jag mestadels blir arg på henne för det och jag har några få, men nära vänner som jag saknar väldigt mycket.

Men det finns saker som fattas. Tex att jag knappt träffar pappa och varje gång jag är hemma i Huveröd får jag en sådan ångest över tanken på den dagen pappa inte vill bo där längre. Jag vill aldrig mista möjligheten att åka dit och känna mig hemma. En otroligt stor del av det har ju självklart försvunnit sedan Annica flyttade in. Sedan dess har ju alla färger och möbler bytts ut i princip, men ute är det nästan samma. Gungan hänger kvar och jag ser fortfarande de fläckar i gräsmattan som är mossfria, eftersom pappa tog bort farfars alla grönsaksland och sådde massa gräs där istället. Jordkällaren är där, lika dammig som alltid och stengärdsgården är ju sådär olaglig att ta bort, så den är det lugnt med.
Visst, hela skogen med alla superstigar är ju helt borta den med, grannen tog livet av sig, och vem vet vad mer som hänt den senaste månaden brotsett från att pappa bröt ryggen eller vad han nu gjorde, men något sådant är ju snarare standard än undantag, tråkigt nog.

Det är synd att det är borta, men om jag inte kommit därifrån hade jag troligen inte haft något av det jag har idag. Nathalie och mamma då självklart, de var en del av den världen..

Anledningen till det här inlägget?
Klockan är 23.56 och lag lyssnar på Damien Rice! :D