lindamariasvensson

I år har många dagar varit tunga. Gymmässigt pratar jag nu. Noll motivation, ingen att träna med och jag har varit så himla rädd för tunga vikter. Tränar alltid själv, pushar aldrig gränser för vid minsta lilla steg utanför vad jag VET att jag klarar och jag bryter ihop och börjar gråta. Att det är hur varmt som helst på gymmet så att man svettas något otroligt och blir trött bara av att vistas därinne gör inte att man känner sig starkare heller. Jag jobbar på det, jag försöker, men jag vet inte om jag kommer någonvart. 

Något annat som jag tänkt på är det här; Jag vet hur stark jag blivit. Jag vet hur många armhävningar jag kan göra. Jag vet hur många gånger jag kan lyfta mig själv och jag vet att jag klarat 3x8 på 200kg i benpress, jag som i vintras stod och grät över att jag knappt vågade 100kg med mammas hjälp. 

Och när jag tittar på bilderna så ser jag en viss skillnad, tror det handlar om ca 1,5-2kg som jag gått ner sedan första bilden. Och ja, jag har inte skött mig perfekt. Det finns saker som heter pizza och godis. Men, vad jag också ser är att jag har inte mina gener på min sida någonstans. Min bästa kompis Nathalie som så många andra har cigg, cola och godis i sin vardagliga kost har sjukt mycket snyggare kropp än vad jag har. Över 40 träningspass under maj och juni, och that's it? Nej, jag har inte, som ovan nämnt, nyttjat de 40 passen till fullo. Långt ifrån. MEN. Jag ser tjejer överallt i min ålder som inte gör ett skit och har så mycket snyggare kropp än mig, och ibland blir man lite bitter. Jag jobbar stehårt på att få en rumpa, men fortfarande är jag "insjunken mellan lovehandles och häft" eller vadfan man nu ska säga. Ryggen blir ju bredare, och nacken växer sjukt mycket i förhållande till hur lite jag faktiskt tränar den. Men det är ju inte det jag vill. Ta den bilden som är tagen på min rygg. Hade ni sett den, hade ni då trott att ett av mina största mål är att bygga lår och rumpa? Precis, jag trodde väl det. För visst, jag är starkare, snabbare, piggare och yadayadayada mer än de som är otränade under, men det enda stället jag använder musklerna på är ju faktiskt gymmet, där jag tränar ensam. Vad är då poängen med att gå dit en vecka, göra lite biceps curls och nästa vecka komma tillbaka och göra samma sak fast kanske en rep extra?  

Och ja, jag är hälsosammare, men min kondition är värdelös. Och nej, man ska inte jämföra sig själv med andra, men det är klart man försöker gå utanför sig själv och se till vad det är man lägger sin tid på egentligen. Och frågan som jag ställer mig själv då är om kvarg och tidiga mornar är värt att ge upp fika, kakor etc över? Jag garanterar er, INGEN skulle märka nåt om jag slutade, för det bilderna visar mig är inte en tjej som tränar, det är en vanlig kropp vars enda syssla är att jag inte äter ihjäl mig varje dag. "Men du gör det ju för dig själv?" Klart jag gör. MEN, om jag slutar... *trumvirvel* : Kakor med gott samvete och jag slipper bry mig.

Jag säger inte att jag ska sluta, i helvete heller, jag ska fortsätta bygga. Jag ska fortsätta bygga tills jag har en kropp folk vill ha. Men inte för deras skull, utan för att jag drömmer om en sådan kropp som folk vill ha. Jag älskar att komma till gymmet och lyfta mer än vad jag gjorde förra veckan, känslan efteråt är grym. Men det är bara när jag tvingar mig själv att gå dit med två koppar kaffe och bra sittande kläder. Efteråt är jag stolt. Men innan ett pass har jag slutat att vara taggad, och jag har ingen som helst aning om hur jag ska få tillbaka viljan att bli bättre. "Jamen prova andra saker, testa på pass du inte gjort innan, spring ut och klättra i skogen." Men jag vill ju inte. Jag har ju ingen lust. Och DET är jobbigt, att inte veta hur jag ska börja tycka att det ska bli kul igen. 

Och ja, det här är skitjobbigt att skriva om. För allt jag kan tänka på när jag ser de bilderna är "Jag vill inte ens veta hur jag hade sett ut om jag inte tränat".