Är jag lyckligare nu?
Vi välkomnar Nathalie bland våra läsare, så om någon annan vill läsa asdryga saker kan ni även börja leta i kommentatorsfälten.
Jag har de senaste två åren typ sagt att jag varit skiträdd för att jobba på ICA eller dylikt, just för att jag vet att jag skulle älska det. Jag står fortfarande fast vid den punkten. Men det är ganska kul, ändå. För när jag började säga detta, när jag och Gustaf flyttade till Norge. Alla mina bilder om vad jag ville göra, allting, det baserades på att jag inte visste ett skit om vad jag pratade om. Som sagt, jag står fast vid min te- och doftljuslycka, det är allt som krävs. Men jag har lärt mig att jag älskar att resa, och att spara pengar inför ett större event är något som jag nu tycker låter kul(i den utsträckning som spara pengar kan vara kul då), det skulle jag aldrig säga innan. Då hade jag hävdat att jag hellre hade en bättre vardag än något speciellt inbokat. Så resonerar jag inte nu.
Jag har även insett en massa andra saker, många som inte passar in här, och några som gör det. Som hur viktigt vänskap faktiskt är. Amanda och Lisa har alltid stått mig närmast, och att nu dessutom få tillbaka Nathalie och att få prata ut om allt som varit innan och samtidigt märka att man har ännu mer kul idag än vad man hade som duracelliknande tonåring, det är helt galet. Det finns så mycket skit, och trots att jag och Nathalie är så jävla olika i hur vi beter oss, så är tankesättet angående ungefär allt precis detsamma. Hon kanske inte förstår mig, hon är ganska trög ibland, hoho, men hon får mig att känna mig förstådd. Ok nu ljög jag, den bruden läser mig som en öppen bok och jag behandlar henne som om vi vore tillsammans. Kanske inte fullt vettigt, och särskilt inte när jag kommer på att vi pratar i telefon flera gånger om dagen utan att säga nåt.
Jag lovade mig själv att inte skriva såhär, för det känns på något sätt fel mot Lisa och Amanda, Vet inte riktigt hur man ska få ihop det här. Det blir nog bara så, det är altid folk, folk jag tycker om, hemma hos Nathalie och Hoffa. Människor som jag inte hade några förutfattande meningar om, men som ändå överraskat mig positivt. Jag har aldrig umgåtts med människor i grupp innan. Jag har altid varit skitdåig på det, och jag är det kanske fortfarande, men det har inte visat sig ännu.
Jag har skämts lite över det här. Jag som vill se mig själv som en person som hela tiden får något gjort, jag avundas de människorna. The doers, haha. Jag strävar efter att vara lika "produktiv"(där kommer det jävla ordet igen) som Kathleen, samtidigt som jag förespråkar att inte en levande människa borde klara det. Innan jag och Deise var ute i lördags satt K med, och jag sa typ det. Hur bra jag mår efter att jag klarat av det, när jag fått beta av hela listan. När man kan säga att man gjort alt man hade hoppats på. Helt underbart är vad det är. Men, hur mycket allt lugnat ner sig nu. Jag upprätthåller det jag har, träning och jobb, men jag driver det inte så mycket framåt som jag hade kunnat, och jag skäms för mig själv. Men samtidigt vet jag att jag kan inte glida runt som jag gör nu om ett par år, så jag ska passa på. Jag hoppas jag får börja plugga i höst, vi får se om jag klarar snittet på högskoleprovet. Annars får jag hitta på en plan b i ett år till.
Men det är så skönt, för än så länge ser jag ingen som klandrar mig. Mamma kan tycka jag borde göra lite mer, men hon känner mig alltför väl och vet alldeles för mycket om vad som egentligen får mig att må bra och inte.
Den här texten blev varken sammanhängande eller sa hälften om vad som var tänkt från början. Det kan vara ett resultat av att datorn står överst i högen av matteböcker, brevid nagellacken som också passar väldigt bra in i min skolbild. Nej, idag ska jag vara en ensam doer, så att jag kan ägna nästa vecka åt att dricka kaffe och måla naglarna med gott samvete istället för det dåliga som gnager just nu!
Jag har de senaste två åren typ sagt att jag varit skiträdd för att jobba på ICA eller dylikt, just för att jag vet att jag skulle älska det. Jag står fortfarande fast vid den punkten. Men det är ganska kul, ändå. För när jag började säga detta, när jag och Gustaf flyttade till Norge. Alla mina bilder om vad jag ville göra, allting, det baserades på att jag inte visste ett skit om vad jag pratade om. Som sagt, jag står fast vid min te- och doftljuslycka, det är allt som krävs. Men jag har lärt mig att jag älskar att resa, och att spara pengar inför ett större event är något som jag nu tycker låter kul(i den utsträckning som spara pengar kan vara kul då), det skulle jag aldrig säga innan. Då hade jag hävdat att jag hellre hade en bättre vardag än något speciellt inbokat. Så resonerar jag inte nu.
Jag har även insett en massa andra saker, många som inte passar in här, och några som gör det. Som hur viktigt vänskap faktiskt är. Amanda och Lisa har alltid stått mig närmast, och att nu dessutom få tillbaka Nathalie och att få prata ut om allt som varit innan och samtidigt märka att man har ännu mer kul idag än vad man hade som duracelliknande tonåring, det är helt galet. Det finns så mycket skit, och trots att jag och Nathalie är så jävla olika i hur vi beter oss, så är tankesättet angående ungefär allt precis detsamma. Hon kanske inte förstår mig, hon är ganska trög ibland, hoho, men hon får mig att känna mig förstådd. Ok nu ljög jag, den bruden läser mig som en öppen bok och jag behandlar henne som om vi vore tillsammans. Kanske inte fullt vettigt, och särskilt inte när jag kommer på att vi pratar i telefon flera gånger om dagen utan att säga nåt.
Jag lovade mig själv att inte skriva såhär, för det känns på något sätt fel mot Lisa och Amanda, Vet inte riktigt hur man ska få ihop det här. Det blir nog bara så, det är altid folk, folk jag tycker om, hemma hos Nathalie och Hoffa. Människor som jag inte hade några förutfattande meningar om, men som ändå överraskat mig positivt. Jag har aldrig umgåtts med människor i grupp innan. Jag har altid varit skitdåig på det, och jag är det kanske fortfarande, men det har inte visat sig ännu.
Jag har skämts lite över det här. Jag som vill se mig själv som en person som hela tiden får något gjort, jag avundas de människorna. The doers, haha. Jag strävar efter att vara lika "produktiv"(där kommer det jävla ordet igen) som Kathleen, samtidigt som jag förespråkar att inte en levande människa borde klara det. Innan jag och Deise var ute i lördags satt K med, och jag sa typ det. Hur bra jag mår efter att jag klarat av det, när jag fått beta av hela listan. När man kan säga att man gjort alt man hade hoppats på. Helt underbart är vad det är. Men, hur mycket allt lugnat ner sig nu. Jag upprätthåller det jag har, träning och jobb, men jag driver det inte så mycket framåt som jag hade kunnat, och jag skäms för mig själv. Men samtidigt vet jag att jag kan inte glida runt som jag gör nu om ett par år, så jag ska passa på. Jag hoppas jag får börja plugga i höst, vi får se om jag klarar snittet på högskoleprovet. Annars får jag hitta på en plan b i ett år till.
Men det är så skönt, för än så länge ser jag ingen som klandrar mig. Mamma kan tycka jag borde göra lite mer, men hon känner mig alltför väl och vet alldeles för mycket om vad som egentligen får mig att må bra och inte.
Den här texten blev varken sammanhängande eller sa hälften om vad som var tänkt från början. Det kan vara ett resultat av att datorn står överst i högen av matteböcker, brevid nagellacken som också passar väldigt bra in i min skolbild. Nej, idag ska jag vara en ensam doer, så att jag kan ägna nästa vecka åt att dricka kaffe och måla naglarna med gott samvete istället för det dåliga som gnager just nu!