Välkommen hem?
Kategori: Uddevalla
Jag har ett skrivbord och en datastol och en fluffig katt i sängen. Not too shabby so far. Jag har även tagit mig ett bad, det var trevligt. Jag tror jag är hemma igen. Jag vet inte helt, för klart jag är hemma, mamma är ju här. Men mitt huvud har väl inte vant sig ännu. Har tänkt gnska mycet på det idag. Jag har räknat ner till denna dagen i flera månader. App som både visade antal arbetsdagar och dagar till flytt. Det kändes som en evigeht under tiden, men nu i efterhand har det gått så sjukt fort. Vilket får mig att tänka - hoppas jag stannar upp och njuter när jag är i Asien, så det inte flyger förbi i väntan på det som komma skall. Hästutställningar, en vecka med le folks in le sommerhouse, skola, flytt?
Jag grät som bara den också. Cecilie fick det att brista, och sedan kommer Sabira och ser ut som ett barn som blivit av med sin glass och säger att jag är den hon gillar bäst. Så jag står ute bland alla kunder med kollegor från alla håll som ska ge mig ett sista hejdå och lycka till och jag mår RIKTIGT JÄVLA DÅLIGT. Självklart var det fint och som alla säger "FACEBOOK". Dessutom har jag en fotografering bokad där nästa vår, en konfirmationsdag till Cecilies son, och jag har lovat att hälsa på i höst. Men ändå, i slutändan älskar jag både det jobbet och de personerna och det hade varit lättare att säga hejdå om jag verkligen ogillade jobbet. Tom personerna på gymmet sa till mig att komma in och hälsa på. Formaliteter, javisst, men inte säger man det till någon man helt skiter i. Eller så är man väl helt enkelt bättre än mig på service som bara kan fejka ett leende när jag inte håller med, och inte en hel konversation. Gör den klassiska "vänder mig om när jag går" och tårarna bara rinner hela rulltrappan ner. Följer gör ju självklart tankarna på ett annat avsked som ska komma, som är tyngre på alla sätt, men som tur var grävde jag mig inte ner i det i mer än några sekunder.
Nu sitter jag dock, som sagt, i en bra stol. Ska sova snart och jag känner mig inte alls lika ledsen längre. Vanlig, kanske lite förväntansfull. Men det är som jag sagt med alla liknande scenarion - ingen från Fredrikstad hör hemma i min bild av Uddevalla, därför kommer jag inte sakna dem på det sättet när jag är här. Den tomheten som när någon bara försvinner ur ens vardag finns inte. Längtar efter att få träffa Amanda och Lisa. Amanda ska jag träffa nästa vecka och Lisa på lördag, finfint det! Nu ska jag sova, för imorgon ska jag ut och säga till Uddevalla att jag är hemma igen! (iallafall i två veckor..)