Dagar som denna vill jag bara hem. När man är sjuk, inte får ätit ordentligt, en kund är så missnöjd med ditt arbete att han får dig att börja gråta(inte förns jag kom hem som tur var, gosh) och man dessutom är ensam när man kommer hem - då är det fan inte roligt längre.

Dagar som denna är jag helt övertygad om att Gustaf bara är med mig för att han inte hittat något bättre för stunden. Eller orkar bry sig. Jag ser hur otroligt beroende jag är av honom här uppe. Jag gillar inte den sidan av mig själv men samtidigt har jag ingen lust att ändra på det. Jag har ingen tid eller ork att hitta på något ändå så hade jag varit hemma i Uddevalla hade det inte sett annorlunda ut. Stallet när jag får börja jobba mindre förhoppningsvis, men som det är nu funkar det inte i min värld. Det är enklare att underhålla en vänskap som redan finns när man är upptagen jämt än att bygga ny.

Dagar som denna hatar jag hur jag ser ut. Jag ursäktar inte längre mitt hår som något som är på väg till något annat - jag ser hur det ser ut och jag hatar det. Jag vill ändra min käke, min näsrygg, göra en ansiktslyftning och ändra om brösten. Jag mår så illa över min kropp att jag utan problem går och spyr upp maten om jag ätit något olämpligt, så äcklad blir jag. Jag vill gå ner 10-13kg i fett och sedan vara fit, och jar står där med motivation ända upp till öronen, men den försvinner så fort jag mår bra igen, för då hatar jag inte min kropp tillräckligt för att orka ta tag i det.

Och skulle jag vilja prata om något av ovanstående så hade jag gjort det. Nu skriver jag om det för att bara få det ur mig, jag behöver inte någon som lyssnar eller läser. Så om min telefon ringer blir jag förbannad.