lindamariasvensson

Jag är glad. Jag är kaxig. Jag känner mig blötfet och osäker, ensam som fan så fort jag inte umgås med någon i min egen ålder. Jag är peppad, stressad och har ingen klar väg. Jag kunde inte bry mig mindre om många saker idag, som förr spelade stor roll. Min egen tid ägnas åt utveckling, bli bättre och de andra 50% som spenderas hos Nathalie ägnas åt nostalgi och att bara ha kul och ganska ofta även sabba allt bra jag åstakommit under min egentid. 

Som ni säkert ser är det helt omöjligt för mig att skriva om känslor och få det att låta vettigt. Men känslor är ju kul att skriva om, för vem vill läsa "gick upp, åkte till skolan, satt på ett fik, drog till gymmet och åkte hem igen". Jag kan inte göra en story av sådant. Får väl försöka ändå.

Idag började jag dagen hos sjukgymnasten, eftersom jag haft ont i ryggen i en vecka och nu börjar jag få problem med att gå normalt. Han sa iallfall att det inte var någon fara i att belasta det hela, och jag fick lite övningar som träffade ganska bra. Men jag kände mig ändå inte redo för knäböj, så jag sket i det och tog mig in på ett intervallpass m spinning. Det gick fort, och det var bra, för jag brukar inte ha en så stark start när jag ger mig på träningssaker jag antingen inte gjort på ett tag eller aldrig ens provat. 

Nu ska jag ägna resten av dagen åt studier och lite annat pappersarbete (har skickat in ansökan om att starta företag igen btw, håll tummarna nu!), sedan ska jag hitta någon kroppsviktsövning som inte gör ont i ryggen att ägna 30min åt innan läggdags.

Mitt mål med livet nu är att kunna gå på autopilot, jag önskar verligen jag hade det i mig. Inte som jag gör idag, där jag fem gånger dagligen stannar upp och ändra om hela schemat beroende på hur jag känner. Måste inte ändra mig, men jag vill, och jag hoppas det räcker.