lindamariasvensson

När Gustaf väl kände sig frisk nog bokade vi en bussbiljett från Sihanoukville till Ho Chi Minh i Vietnam. Upp tidigt var det och vi satte oss oh väntade på taxin som skulle komma och hämta oss. Inget hände och bad receptionen om hjälp. Fick lära mig att ”boka buss imorgon” inte nödvändigtvis var en dagsbuss, utan jag hade lyckats få mig en biljett för en nattbuss 12 timmar senare. Underbart. Men förståeligt, de har ju öppet kläd- och möbelbutiker till 22 här, hur skulle han veta att jag ville ha en buss som gick på dagen om jag inte var noggrann med att berätta det. Som tur var så var receptionisten snäll och lyckades fixa oss på en buss ändå och vi kommer fram smidigt. Allt flyter på bra, över gränsen går vi och visst, vi scannar väskorna, men det är inga som kollar scannern eller vems väska som är inne just då. Underbart. Så olagligheter från kambodja till vietnam är alltså all good, inga problem!

Vi kommer fram till Ho Chi Minh City ca 12 timmar senare, tror vi. Vi åker ytterligare 40min buss genom vad som ser ut att vara centrum. Inte mycket trafik eller dumma vägar, bara en sjukt mycket större stad än vad vi väntade oss. Och precis som alltid flyter allt på bra, vi hittar hotellet och efter lite kvällsmat slocknar vi ganska tidigt. När vi vaknar upp morgonen därpå blir den planerade hurtigheten lika dålig som alltid. Om jag inte nämnt det innan så är Gustaf nämligen The Spoonmaster(nej, det är inget officiellt uttryck, jag kom på det nu) vilket ofta resulterar med att planer om att gpå upp skjuts fram i 30min och när man vaknar illamående och sliten fyra timmar senare så säger man något som kan liknas med ”Jag ska aldrig mer supa”, men så gör man samma sak morgonen därpå. Det är en ond cirkel av mysberoende. Och så hade de Cartoon Network här, och vi vet ju alla hur dagens ungdom fastnar framför tecknade kackerlackor.

Väl ute i dagsljus går vi på upptäcksfärd och ganska snart är allting underbart. Inga marknader, inga överfulla butiker som gör dig blind, ingen äcklig lukt och även om den sämre standarden fortfarande syns. Med diverse gatuförsäljare som säljer gud vet vad och en och annan höna springandes lite varstans, så lyckas de ändå stoppa in Subway, Pizza Hut och något som liknar ElGiganten. De enorma reklamskyltarna och tvskärmarna man tänker sig i New York och Tokyo finns i lite mindre skala här, men det är fortsatt tufft. Visst finns det fortfarande en hel del butiker som säkerligen är rena ripoffs, men jämfört med Bangkok har detta en mycket högre standard. En lite intressant sak är att cafén verkar ha ganska hög status här. Jag såg inga stora märken, men alla fik som hade ett liknande utbud av Espresso House etc hade verkligen gått all in på deras image med inredning, menyer och dresscode. Så att sätta sig på ett fik kändes mycket lyxigare än att äta på restaurang.

Vi hade bara denna dagen i stan, men jag skulle gärna komma tillbaka hit om jag är i Asien någon mer gång. Det området vi var i hade inte så mycket sko-(i andra storlekar än 35) och klädshopping och vi orkade inte gå, så tyvärr fick jag inte kollat något på det, men 10 dagar i tokyo borde ju ge något klädesplagg iallafall! Vi åkte buss förbi en lååång gata som var lite som plantagens uteavdelning. Massa försäljare som sålde olika typer av fontäner, allt mellan 50cm och 3m höga. Och statyer, de säljer det överallt här. Samma storlek på dessa. Lejon, elefanter, Buddha, astufft. Här såg jag även min första djurförsäljning. Burar i den storleken som om du har delat din bagage i två till dina schäfrar stod på varandra, 5-10st djur totalt. Kul liv att sitta där i. Åkte bara förbi snabbt så såg inte vad det var för hundar, men något som liknade en schäfer och en som liknade en mops fick jag med mig. Usch!
Maten är lite dyrare här med om man jämför med Kambodja men godis, dricka och andra småsaker är typ samma.

Idag var det Gustaf som stod för planerna – vi skulle besöka tunnlar. I början fattade jag ingenting för jag har som sagt sämst allmänbildning men sakta men säkert under resans gång har jag fattat att det är tunnlar under marken som vietnameserna sprang runt i under kriget. 1,5h busstur utanför staden(ta med åksjukepiller, det hoppar som fan) på våran första riktiga guidade tur. Tyvärr var guiden lite av en mytoman och bara öste på med sina historier. De första tio minuterna sålde han in sig ganska bra hos mig, men när den kaxigheten och historierna bara fortsatte komma så tröttnade jag ganska fort.

Vi kollar lite film och sedan visar han oss hålen ner i marken och vi får även gå ner i tunnlarna. Helt sjuka arbeten. Som alltid är jag mest imponerade över hur man planerade något sådant på den tiden. Ett helt nätverk med tunnlar under marken. Hur vet man åt vilket håll man ska gräva tex? Hur vet man hur djupt man är, och alla tillhörande frågor. Det tycker jag är intressant, men folk tycker oftast det är konstiga och dumma frågor så jag får aldrig svar på sådant... /serious sadface. Några timmar och lite visning av åtskilliga elaka fällor senare så är turen slut och nu börjar Gustaf bli pepp. För brevid glasskiosken säljer de även patroner, och 20m längre bort så får du även lov att skjuta. Jag trodde inte jag skulle göra det, men varför inte? Betalade nog 80:- för 10 skott så det var väldigt billigt. Det var precis vad jag trodde. Och det var kul! Alla har säkert hört det någonstans ifrån. Hela geväret hoppar till, den trycker axeln bakåt och den främre delen flyger uppåt. Detta gör det ganska omöjligt att se var, och om, du träffar nåt. Dessutom är killen som hjälpte oss ganska snål tidsmässigt och stressar mig, så mellan varje skott hinner man inte tänka på att försöka få tillbaka full stabilitet i hela kroppen, så nästa skott flyger man lite till. Så om ni någon gång får chansen att prova, stå stadigt och böj på knäna, för du kommer rycka till lite även av det billigaste geväret ;)

Nu sitter jag på en sovbuss, dvs tre rader smala dubbelsängar, på väg mot NaTrang. Vi ska vara framme om sex timmar så bör kanske försöka sova nu!



Mopeder, mopeder, mopeder - överallt.


Donuts, blåbär <3


Överprisade souvenirer, men åh så fina de var!


Ett hus som bytte färg!


KKameran dog lagom till det häftigaste området, men det var ganska fint överallt ändå!

GGustaf gömmer sig.






Tusenfoting vs. kompaktkamera.


Sa någon trångt?

Söndag 3

Somnade visst igår kväll.. vaknade vid 21.45 och insåg att vi kanske borde fixa en chaufför, då planerna för idag var Angor Wat med en styck soluppgång vid sidan. Går ut på gatan och frågar första bästa om han kör dit, vilket han självklart gör, och vi bokar dejt för 6,5h senare. Går upp och försöker somna om, vilket går sådär, menmen! När vi vaknar vid 4 känner både jag och Gustaf att vi har lust att skita i det, men vi kommer oss iväg som tur är. Det är kolsvart ute och värmen är precis lagom. Vi kommer fram, betalar hela 20 dollar var för att komma in (bra middag på restaurang kostar ca 3-7 dollar), och trots att det är lågsäsong så är det gaska mycket folk där.

Vi sätter oss ner där alla andra placerat sig och vi väntar på soluppgången. Mer och mer folk kommer, mestadels asiater med varsin systemkamera på magen, precis som det ska vara.

Templen är otroliga, stenbyggen med detaljer ÖVERALLT. Det faktum att det är såpass gammalt gör det ännu mer imponerande, att det inte fanns maskiner som kunde göra det. Så jag går runt och tänker ”så sinnessjukt mycket jobb, så många timmar... ” ungefär var tredje sekund i de fem timmar vi var där. Fem timmar kan låta lite, då ´de säger att den korta turen till ruinerna tar en heldag, men att två dagar är att rekommendera. Alltså, jag älskar tempel och framförallt att se så stora projekt, vacker natur och allt annat häftigt. Men man ser sig ganska snart mätt på det hela, och vid femte eller sjätte templet svettades vi mer än kollade på byggnaderna, typ. Det riktiga sättet att se det är helt klart att börja med det minsta templet och bara se ett tempel i veckan, inte se det största först och sedan bara öka värmen och minsta storleken på byggnaderna ;)

Moorning! Inte helt oväntat spenderades även de sista dagarna på Koh Tao med promenader på stranden, läsning, lite bad och massa sömn.Vi hängde även lite med folk från fridykningen, åt en massa god mat och jä'mförde våra ”vanliga” liv. Tträffade en svensk tjej som hållit på med arabhästar hela sitt liv och vi pratade om det nästan hela kvällen, då även hon varit inom utställningsdelen. Några dykinstruktörer från världens alla hörn, en rysk tjej som kom ensam hit direkt från gymnasiet, en tysk som bott och jobbat i Nya Zeeland i ett år, en som pluggar till landskapsarkitekt och vid 39års ålder valt att sälja hästar och börja resa, en från schweiziska armen, en fd grafisk designer, en ”hitta meningen med livet”-instruktör etc. En mängd olika och underbara människor, de flesta har tagit en paus från sitt vanliga liv och är ute och reser över en längre period, månader eller år.

Väldigt kort sammanfattningsvis skulle jag inte ha något emot att åka till Koh Tao under lågsäsong igen!

Vi påbörjar resan mot Kambodja in en bil+båt+buss+taxi+buss+tuktuk+buss+taxi+tuktuk och ca ett dygn senare är vi framme på vandrarhemmet i Siem Reap. Det låter kanske som att resan var en mardröm, men det tog den tiden trots smidighet hela vägen. Värmen är ännu mer krävande än i Bangkok och det märks tydligt vilken lågäsong det är här, ganska få turister i förhållande till mängden butiker etc.
Tuktukchauffören som körde till vandrarhemmet var en riktig bitch och erbjöd sig att köra oss gratis idag mot att vi bokade upp honom för hela morgondagen, total kostnad 12 dollar. Det ville inte vi, utan erbjöd honom 5 dollar för de fem minuter han ägnat oss idag istället och då börjar han någon gråthistoria om att han verkligen hoppas att vi vill ge honom jobbet, att han verkligen vill visa oss runt och att han blir så ledsen, allt i ett supertöntigt tonläge. När vi ändå nekar så säger han att 5dollar är för lite och uttrycker sin besvikelse över oss att vi satt honom i falska förhoppningar. ”I don't wanna meet people like you, bufuckinhu”.

Desperationen över att få de kunder som faktiskt finns här nu är ganska stor. ”30min massage och en öl för 1dollar”, och tittar du på en vara är det en historie som låter ungefär såhär

”Hi lady, you can try if you want, I give you special price lady”

”How much is that?”

”18 dollars but I can bargain, is no problem”

”No thanks, I just wanna look”x3

Och när jag börjar gå därifrån erbjuder hon mig smycket för 5dollar, vilket betyder att jag antagligen hade kunnat få det för 2 om jag var riktigt duktig. Ganska skönt dock, man slipper förhandla här, de är så desperata att de gör det åt dig, även när du bara vill titta. :) Chaufförerna tar även chansen direkt att fråga om man vill boka upp dem för morgondagen och närvarhur de ska plocka upp dig.
Jag gillar de fasta priserna dock, och ett ställe där jag hör av mig först mer.

Bortsett värmen och standarden på vissa ställen så skulle jag snarare säga att vi är i södra Europa, massa mysiga smågator och restauranger överallt. Parker, statyer och en massa annat fint har de här. Katter chillar som alltid lite varstans men det är inte lika många lösa hundar här som i Bangkok.

Vi avslutar kvällen ganska tidigt, äter pizza då Gustaf tröttnat lite på Thaimat. Ganska förståeligt, då han beställde samma rätt fem gånger i rad vid ett tillfälle, Pad Thai, och detta har han ätit nästan varenda gång vi ätit ute. Vi åker tillbaka till rummet och kollar på en film innan vi slocknar när klockan är typ 22. Värmen och det resedygnet tog ganska hårt på oss båda tror jag.

Nu sitter jag nere i loungen på stället vi bor på. Bra läge, billigt och allmänt nice. Sängen är ”bara” ¾ dubbelsäng när man valt att skippa AC så är det absolut sista man vill att vara när den andra personen, men det gick hyfsat ändå.

Sitter här i ett regnigt Thailand. Kom precis tillbaka efter en promenad och lite lunch, älskar det faktum att Thailändsk middagsmat är billigare än en liten skål med frukt och yoghurt. Köper inte det igen för övrigt. Här kommer whitegirlproblems, så håll i er: att bli serverad en mjölkprodukt jag inte vet märke eller smak på är sjukt skrämmande för mig. Säger de att det är naturell yoghurt så kommer jag ändå äcklas, jag vet inte varför. Det finns inget som heter ”bara mjölk” för om du inte får se förpackningen så kommer du nästan garanterat inte få den smaken du väntar dig. Det är inte så att jag faktiskt tror att det är gammalt eller något. Det kanske är så simpelt att smaken och konsistensen i sig är så speciell att när jag inte har full kontroll så vet jag inte om det är paranoia eller om det faktiskt smakar annorlunda.

Gustaf är ute och dyker eller nåt, han kom ner till 25 m idag, så stolt över honom! Jag har lästmassor i min ”Få Det Gjort” bok och jag måste säga att jag ÄLSKAR den. Ett konstant problem i mitt huvud är att jag går runt med hundra saker som jag ska göra och komma ihåg och det stressar mig väldigt mycket. Vet inte hur många gånger per dag jag tänker ”Juste ja, jag måste ju”, men eftersom jag är på helt fel ställe just då för att göra detta så blir det snart glömt igen. Det hjälper inte direkt... Tex så ägnade jag åtskilliga timmar på Planken på att tänka på alla småsaker jag skulle göra när jag kom hem, men så fort jag kom hem så var huvudet helt tomt. Denna bok hjälper till att sätta upp ett system från grunden och det gäller verkligen allt från att köpa ägg till drömmen om att bli skådis, typ. Om jag ser hur nördigt detta låter? Självklart. Vem lägger sig på en strand i Thailand för att läsa en bok om att bli mer effektiv i vardagen liksom? Gustaf skrattar åt mig, men jag har som smått börjat använda systemet och som sagt, jag älskar det. Nej, jag säger inte att genom att läsa en bok, så när den är klar så kommer allt jag vill ha gjort vara gjort, jag måste ju fortfarande göra varenda liten sak. Men jag slipper stressa och må dåligt över det på de tidpunkter som jag faktiskt inte har möjlighet att ta tag i det. Som att ringa någon när man inte har en telefon tillgänglig eller försöka köpa kläder i Norge på en söndag.

Det var inte det här det här inlägget skulle handla om. Fast delvis, jo, för den mängd brainstormingmaterial jag har samlat ihop och sållat bland under veckan har skapat en ganska stark hemlängtan. En hemlängtan som i att ”JAG VILL HEM OCH BÖRJA NUUUU”. Jag har liksom inte hittat min perfekta plats på stranden här ännu, ni vet när man hittar den där gräsplätten som inte är för hård och inte har några insekter och som man verkligen kan ligga i flera timmar på? Nä, har inte hittat den här. Det kan vara därför. Eller för att jag kompenserar med en bok som heter ”Det blir alltid som man tänkt sig.”, vilket ju ger mig en ganska lovande framtid måste jag säga. En nackdel med den boken (har läst ungefär tre sidor än så länge så kan ha en förutfattad mening här) är paniken när jag inser att jag har ganska många dåliga scenarion uppspelade i mitt huvud med, och om bara det faktum att jag tänkt i de banorna faktiskt gör hela mig mer negativt inställd, så vill jag inte vara med och leka mer. Självklart är det Gustaf och hösten jag tänker på här.

I sommar ska jag sjunga, oavsett vad grannarna tycker. Jag lyssnar på Lady Gaga just nu, jag älskar henne. Hon och Christina Augilera, mumma. Den typen av självförtroende de visar älskar jag. Beyonce har det med. På något sätt lyckas de förmedla någon typ av ödmjukhet och självmedvetenhet på ett helt annat plan än många andra av de största kvinnliga ”divorna”.

Herregud vad tiden går fort... Vi tog en båt tillbaka till Koh Tao som sagt och började traska. Min första riktiga backpackererfarenhet so far antar jag, då vi gick en liten stund med väskorna, något vi inte gjort innan. Vi hittar ett ställe att bå på, billigt billigt och vi provar att skippa AC. Vi kommer senare även fram till fridykarskolan. Gustaf hade detta i planerna och jag körde ett ”Varför inte” och hakade på. Vi får en bok och blir tillsagda att komma dit vid 9 på tisdag morgon.

Detta området känns lite mer civiliserat än förra gången vi bodde på ön, vi bor på andra sidan nu. Det är fler butiker, gator och mer uteliv. Och mer svenskar, såklart. Stranden är så sjukt lång här och dykskolorna avlöser varandra. Jag älskar närheten till allting här. Du har havet, sen kommer stranden, sen restaurangerna och bakom dem är gatan med alla butiker. Purfect. Vi har hittat ett ganska billigt ställe där vi äter en hel del. För pengarna rinner lätt iväg när det är så billigt överallt. Ja mamma man ska unna sig, men man behöver kanske inte välja det dyraste avsiktligt hela tiden.

Iallafall – fridykning. Mask, snorkel, fenor och dräkt. Du andas in och dyker så långt ner du kan och hela resan ska vara kontrollerad avslappning, typ. Vi börjar med lite andnings- och avslappningsövningar. Prova själv att andas in i fem sekunder och ut i tolv, endast genom munnen. Krävs en del koncentration i början måste jag säga. När vi är klara med detta och lite annan teori kastas vi i båten och vi åker iväg. Får lite småpanik när vi stannar och jag inser att vi stannat där just för att det är djupt, vilket inte är mitt favoritområde i vattenansamlingar – jag vill veta vad jag har under mig. Det är inte så farligt vågit, men det enda jag simmat i vatten i år har varit med en stor dunk luft på ryggen och en väst, vilket kändes snäppet säkrare. För man får ju inte ta på sig fenorna förrän man är i vattnet, och då har jag fullt upp med att överleva, men kände att poängtera det precis innan vi skulle sluta andas i tillägg till allt annat, njaaa, inte fullt så smart.

När fenorna väl sitter på och jag simmat bort till den flytande bojen börjar uppandningen. Med ena handen på handtaget börjar jag helt andas genom snorkeln och med masken på fokuserar jag på linan under vattnet istället för kaoset ovanpå. Allt är genast mycket lugnare och det är mest blått överallt, med solstrålar ner i vattnet. Efter en liten stund bli det min tur och med ena handen på näsan för aatt tryckutjämna tar man sista andetaget, och med andra handen tar man tag om linan och drar sig ner. Första gångerna var bara uppvärmning och prova på såklart, men redan andra gången var det mycket lättare. Vet inte hur många gånger jag simmade ner första dagen, 5-10 kanske. Som längst kom jag ner till 20m innan jag drog de sista tagen och flöt upp igen. AWESOME. Dag två var detsamma, uppvärmning och sedan fick vi istället lov att börja simma ned istället för att dra oss ner längs med repet. Så paddla på, och håll koll på linan. Det var mycket svårare att veta hur långt ner jag kommit nu eftersom allt är blått och jag inte vet hur snabbt jag sjunker. För övrigt märker jag hur jag hela tiden byter tidsform när jag återberättar saker, vilket inte är bra, men fuck it. Även idag kom jag ner till 20 innan jag valde att vända. Varför? Jo, för att större delen av vägen upp var aldrig särskilt trevlig och målet är att slappna av och då ska man hålla andan längre. Min version var snarare 100% fokus på att inte spänna mig, och fokusera på hans ord om att alla klarar 2-3min utan problem, och detta var faktiskt inget i jämförelse. Hade jag slappnat av hade jag nog fått panik. Därför varlde jag att hålla mig till första nivån. Det var awesome att simma ner och pusha sig själv, men vägen upp med sammandragningar i magen och och trycket som kommer i kroppen när man håller andan, määä, not so fun.

Så nu gör då Gustaf nivå 2 och jag latar mig i solen. Ja, solskydd. Okbramamma? Jag älskar morgon och kväll på detta stället. Igår morse satt jag på en restaurang vid stranden och åt frukost medans jag jobbade lite på att planera arbete för när jag kommer hem igen. Detta innebär en upphöjd träaltan med tak så man sitter i skuggan. Det är massa sol men det fläktar från havet så man störs inte av det och allt är bara PERFEKT. Det är nog den biten jag gillar bäst. Kvällarna är också rätt nice, även om det blir mörkt väldigt tidigt, redan vid 19 har solen gått ner. Men de har massa fin(tacky?) belysning i träden och det är vid den tiden man kan andas ok i luften igen, så då kommer folk ut. Och det är inte direkt som hemma i Uddevalla där alla butiker stänger klockan 18, här är det 21-22 på vanliga butiker, och det finns inte heller några veckodagar här. Ganska logiskt, eftersom hela deras kundkrets består av folk som alltid är lediga.

Vill jag tillbaka till Thailand? Ja. Nu vet jag lite mer hur det funkar, jag vet att du behöver inte ha bokat nåt när du kommer hit för direkt när du satt dig på båten så kommer det fram folk som frågar om du fixat allt. De tar för övrigt inte ett ”nejtack”, utan du måste poängtera att allt är bokat redan för att de ska gå, annars får du hela redovisningen och du har inga priser att jämföra med, så de kommer att sälja dig något.
Det räcker att ha en väska som är lite större än handbagage för att folk från alla håll ska erbjuda dig boende och det räcker att du inte ser död ut för att folk ska ropa vad de säljer till dig. Igår var det en kille som ropade ”Good food” åt oss för att vi skulle gå in på den restaurangen. Tur för honom! Inte för att vi köpte något, but still.

Så Bangkok, inte vid denna tid på året, inte en chans. Bo i närheten av hav för då är luften ren vilket är sjukt avgörande, tro mig. Bor man med utsikt över vattnet behövs inte alltid AC heller.

Det blev ganska mycket text idag, hm. Ska nog sluta nu.

Idag checkade vi ut från Carabao Resort på Koh Tao, och om ett par timmar kommer en taxi och kör oss till båten för att dra till en annan ö här i närheten, jag blandar ihop namnen på dem hela tiden.. Tanken är att vara där i två dagar innan vi åker tillbaka hit igen. Gustaf ska gå en femdagars fridykarkurs och jag är ganska sugen på att gå den på två dagar, men vi får se...

Vi kommer fram till ön, blir upplockade och ännu en gång kör de ut i ingenstans. Visar sig dock att det här stället antagligen är anledningen till att vi fått betala såpass ”mycket”. Fitnessavdelning, stor restaurang/chillavdelning, pool, solstolar, bredaste dubbelsäng jag någonsin sett, och allt detta ligger på stranden. Tanken var att gå till någon av de festerna som är ganska omtalade här, men passande nog har både kväll ett och två erbjudit ösregn och åska, vilket har gjort att man inte hittat på alltför mycket. Så vi har spenderat tiden med att äta svindyrt(dubbla här gentemot allt annat. Men förrätt, två middagar, en öl och två drinkar gick på 153sek så det var fortfarande ganska överkomligt antar jag..) och solat en hel del. Havsvattnet har antingen varit typ kroppstempurerat eller närapå att bränna sig längst in vid stranden, eftersom det knappt blåst någonting. Därför har vi mestadels badat i poolen. Ja, inte så mycket mer antar jag.

Jag kan börja med att fortsätta där jag slutade. Idag är det visserligen den 18e, så texten kan komma vara lite mer osammanhängande än vanligt, hoho. Angående den där bussresan då.. ”Ni kommer åka nattbuss”, chill tänker man då, inte att man ska bli avsläppt på en ”busstation” vid tre på natten med nästa avgång vid sju. De fyra timmarna i en ganska jobbig värme var inget vidare. Men tur vi inte satt där på dagen, det hade varit outhärdligt. Det var riktigt jobbigt dock, både fysiskt och psykiskt. Men när solen gick upp, tupparna började gala(?) och båten tillslut kom var det bättre, riktigt fint faktiskt.

Vi svänger av och är först väldigt tveksamma till vafan vi gett oss in på, smal bakgata med en massa mopeder. ”Jaja, det var iallafall billigt” ställer jag in mig på och bestämmer mig för att ta det som det kommer. Visar sig att det var den sk bakvägen in då vi faktiskt bor på stranden, och det är väldigt fräsht här.

Vi pratar lite med en tjej i receptionen och det verkar som att det arbetar fler utlänningar än thailändare här, vilket iallafall för min del gör att det känns lite mindre som en ripoff(ALLA försöker få dig att betala överpriser här, eftersom du är turist). Vi får bokat in veckans lektioner och vi ska kolla på film redan första dagen.

Vad och när vi är på andra ställen på ön är lite blurrigt. Det är ganska folktomt här i förhållande till hur många restauranger och så det finns, så man märker att det är lågsäsong. Det är även snäppet dyrare att äta ute här, men då jämför jag på stranden, vilket antagligen är öns bästa lägen. Det är palmer överallt, kokosnötter, massa bergstoppar(ön är ganska liten, sju kilometer lång men ändå 350m hög vid högsta punkten) och på många utstickande ställen har de placerat ut vad som i Sverige hade varit mångmiljonvillor. Husen ser väldigt nice ut med, men då är det sett från båten så jag vet inte hur standarden är när man kommer nära.. ok, inte så intressant kanske.

Iallafall, vi pluggar dykande, med allt därtill och redan första dagen ska vi ner i vattnet. Jag måste erkänna att jag inte gillar att andas endast genom munnen, då man verkligen tränat upp att andas med näsan, men du har inte mycket till val väl under vattenytan. Vi är fem personer plus två instruktörer, på med all utrustning, Gustaf och jag fick checka varandra och sedan hoppar instruktören i. ”Höger hand på masken och vänster på viktbältet”. Hoppa från en båt är ett helvete i sig, men en 16kg aluminiumcylinder på ryggen och halva luftvägen strypt blir man lite nojigare. Först ut är jag också, självklart. MEN, det går, jag hoppar i(stegar i rättare sagt) och vi simmar iväg. I början är det ganska krångligt. Aldrig använt varken fenor eller snorkel innan och trots att man stoppar in andningsgrejen(fördelen med att lära sig allt på engelska är de fina översättningarna när man inte kan vad det heter på svenska...) redan ovan vattenytan så får jag halvpanik över att luften ska ta slut när man kommer under. Fruktansvärt ologiskt, eftersom jag använt den som andningväg i 30 sekunder innan jag går under ytan.

Vi får iallafall göra massa olika övningar nere på botten som kan vara bra att ha. Simulering av att luften tar slut, masken ramlar av, kompisen får panik, man tappar bort sig etc. Sedan simmar vi runt, kollar på fisk, koraller och en och annan motorcykel som någon placerat på havsbotten. 30 grader i vattnet är inte helt fel det heller.

Fyra dyk totalt blir det, på sista dagen två stycken. 18M kommer vi ner till som max, och det är helt underbart att vara där nere. Man är viktlös och känner sig verkligen så himla liten. Fiskarna är inte rädda för oss och man kan komma riktigt nära allting. Man har ingen koll på tid, var man är någonstans eller någonting. Alla borde prova detta.

Under tiden vi varit här har det regnat två gånger, annars solsken hela tiden. Ett av de två tillfällena kom precis när vi skulle tillbaka. Jag påstod att man kände sig liten i vattnet, men detta var ännu mer extremt. Man har INGENTING att säga till om. Båten flyger runt(typ...) och det ösregnar. Det är ganska mysigt ändå. Tills vi ska byta från den större båten till den mindre som ska åka den sista vägen in till stranden. En eka med en propeller på typ. Killen styr upp brevid den stora båten och trots att den är fasthållen flyger den upp och ner, vilket resulterar i att när jag sträcker ner foten för att hoppa i båten, ja, då är fanskapet elakt mot mig och flyger upp och klämmer mitt ben mellan båtarna. Ett blåmärke och lite panik, så det är ingen fara mamma. Man såg ganska intressant ut när man kom tillbaka till rummet. Totalt dränkt.

Sista dyket vi gjorde var det en tjej med och filmade allting, vilket var kul. Ja mamma jag köpte filmen, den var lika dyr som boendet för de första fyra dagarna, menmen!

Vi har varken solat eller badat så mycket eftersom 9-11 har det varit teori och 12-17 har vi varit ute med båten, och sedan blir man så trött att man inte orkar göra mycket mer. Annars älskar jag det här stället. Vi bor på stranden, havet luktar ingenting och vi har hela tiden lagom fläktande från vattnet som gör solen helt ok. Under de här dagarna har jatg tappat sjukt mycket hårfärg, och hur håret känns efter allt saltvatten ska vi inte ens prata om. Jag har bränt mig på armarna efter att ha solat i 15min, så det får räcka nu i början. Ja, mamma, jag smörjer in hela mig med solkräm mest hela tiden, men solen här steker ganska kraftigt. Vi har även ätit massa god mat, men det kommer väl inte direkt som en överraskning.

Nu orkar jag inte skriva mer om detta, hah!

Innan klockan är 12 har jag spytt tre gånger. Av två öl? Pinsamt. Av värmen? Isåfall en väldigt bra början på resan... Nej jag har inte ätit något dumt. Tyvärr var vi tvungna att checka ut vid 12, trots att jag mådde skit. Har spenderat hela dagen inne på ett köpcenter. Kallt och billigt. Hade helst legat på en sval gräsmatta för att slippa lukten och oljudet, men man tager var man haver!

Just nu sitter jag på en nattbuss på väg till Kao Thao, där vi ska dyka(HJÄLP), och sedan chilla(REDS ANM. SUPA OSS REDLÖSA) inte alltför långt bort därifrån i ett par dagar. Vet inte var nästa destination är. Visst, massa saker jag gärna hade sett i Bangkok som jag missade, men man orkar verkligen inte i denna värmen och jag har hellre en trevlig semester än en massa bilder på saker jag sett på internet, fast i en lite sämre version. Vi har sett massa fina tempel, munkarna är supertuffa och det är lite konstigt att allt verkligen är som jag väntade mig. Minus att gatorna alltid är slummigare än byggnaderna de omringar.

Iallafall, målet var målet med dagen var Chautak Market, tusentals marknadsstånd som har öppet varje helg. Även detta var helt otroligt, ja, lätt att tappa bort sig i. Fyrvägskorsningar ÖVERALLT haha. Helt otroligt mycket folk med, men de är duktiga på det här med att dela upp även gångsvägar i trafikleder här. Är du i Bangkok, åk hit. Resan med skytrain visar många fina skyskrapor, och precis när du kommer fram åker du tåg så du får en överblick över både marknaden och parken brevid. Men plåttak kan nog vara tufft med värmen om solen ligger på, så var där antingen tidigt eller sent. Tror de har öppet 7am til 18pm. En stund efter stängning åkte vi in till stan igen, ganska slutkörda. Och vad är bättre än att låsa in sig i en biosalong en gång till? AC <3 Provade Fanta Strawberry, har varit med om bättre haha. Dark Shadows blev det idag. Inte helt vad jag väntade mig, men bra.Nu kanske det låter lite tråkigt att sätta sig och kolla på bio när man är i Bangkok, men varken jag eller Gustaf är särskilt duktiga på det där med värme. Amanda, du har sett mig under festivaler, och man orkar inte mycket längre här. Folkmängden är otrolig, haha. Höga ljud, det händer saker runtom dig hela tiden och du svettas så det rinner från ansiktet, bokstavligt talat. Lukten utomhus är inget att leka med heller. Avlopp, sopor och framförallt alla typer av mat. Skaldjur, kyckling, frukt. Blandningen av detta blir ibland ganska jobbig.

Vi skippade Red Light och Thaiboxningen och tog en tur till China Town. Matmatmatmat och en till turist bortsett mig och Gustaf. Vill du ha uppmärksamhet så är det hit du ska åka. Känner du att du vill sticka ut lite extra, stoppa in en ring i näsan som Gustaf. Det var lite intressant haha. Provade på en frukt(lugn mamma, typ all frukt de säljer här är mer skal, de verkar vara vana vid vad som går att äta). Taggig med liknande smak av annanas, konsistens som hård men geggig mango. Dyr var den, och efter att jag smakat hamnade resten hos en tiggare. Han såg glad ut, och jag var glad, för man ska inte kasta mat även om det smakar illa.
Tyvärr verkade vi ha kommit till China Town lite väl sent, så vi drog ganska snart vidare till Khao San. Klockan var lite över tolv och när vi satte oss tror jag. Bestämde mig för att jag måste lära mig att dricka öl förr eller senare, och Gustaf lärde mig att jag aldrig kommer lära mig tycka om öl om jag bara smuttar på den. Provade att klunka istället och fick ett aha-moment. Det var mycket bättre och dessutom tar det slut fortare. Win-win.









Perfekt exempel på de otroliga kontraster som staden erbjuder. Antar att lägenheterna är fina även på insidan balkongerna. Medans grunden och marken nedanför är i snäppet sämre skick.










Ät inte den gula frukten nedan om du inte tänkt ge den till en tiggare. Inte det du tuggat på alltså, utan resterna efter att du inser hur äcklig den är.

Klockan är fyra, dags att gå upp kanske. Vi tar oss in till MBK och äter frukost på någon buffe. Starkt som fan var det men hey, vi är i Thailand - inte direkt man förväntar sig kokt potatis och köttbullar. Lite mer spännande att gå dit man inte förstår namnskyltarna och hoppas på det bästa.

Bland sakerna som var tänkta att se var Terminal 21, och hit drog vi idag. Fick provat på Skytrain, vilket var lite av en besvikelse måste jag säga. Kan kanske erkänna att de förväntningar jag hade var lite orealistiska.
Iallafall – köpcenter nummer tre, för att verkligen veta vilket som är bäst. Nio våningar tror jag, alla inredda efter varsin stad. London, San Fransisco, Hollywood, Tokyo mm. Helt klart sevärt, men som överallt annars var det så sinnessjukt mycket av allt att man blir blind första gången man är där. 400 butiker per våning på tio kvadrat styck typ, och hälften av varorna finns på minst två ställen. Inte lika dramatiskt som MBK, men fortfarande att man(jag) går in i något stadie där jag inte köper någonting just för att jag har så många butiker kvar att gå igenom. När jag väl har scannat alla butiker är jag för trött, och det slutar med att jag inte köper något alls.
Det fräckaste var helt klart toaletterna, Gustaf vittnade om att Roms toaletter hade lejonhuvud som vattenkranar, tihi.
Jag gillade mest, massa små gulliga butiker. När vi var där var det även någon Top Girl tävling och ja, någon vann, hon blev glad och sedan spelade någon annan musik. Alla var glada! Har inget minne om resan därifrån, men vi hamnade på Khao San Street igen, på samma wställe. Men hur kan man klandra oss, de hade fiskar! Och en jätteråtta, stor-tamråtta-sitta-på-axeln-size, inte särskilt inlåst, visade det sig. Paniken vs att se den och veta var den var vs. Paniken över att INTE veta var den var och undra var den skulle komma fram härnäst. Vi gick hem en stund efter tolvslaget och sov väldigt gott. Jag har en smart pojkvän som insisterade på AC.

Nedan har vi Hollywood, här fanns det biosalonger.





London.



Överst här finns det ett tåg eller liknande.



High-tech toilet.



Turist 2.0. DET ÄR VARMT OK?!



Badrum i Rom.