lindamariasvensson

Alltså, tofs i alla ära. Hög tofs i alla ära, men när tjejor som tillhör den där skalan med vanliga dödliga försöker sig på att placera den så "högt" att den nästan lutar framåt så vill jag bara klippa av de hela tofsen, och sen skälla på dem ordentligt. Det ser så fruktansvärt fult ut så det kliar i hela mig.

Och för att inte hänga ut någon(alla ni tjejer på gymmet speciellt, GAH) så snor vi en överfixad bild från google som jag antar kommer från något mer planerat än "hej, idag ska jag vara asful".

Jag vill bo kvar i det här huset, men vill inte bo hemma. Såatteeeh, jag behöver ett ställe åt min mor och någon at bo med. Any takers?

Idag hörde företag nummer tre den senaste månaden av sig för en intervju, och även där fick jag tacka nej. Lite skönt känns det allt. Även om tiden som lades på att verkligen läsa på om varje ställe jag sökt till kanske inte var så nödvändig(låt oss säga tiden jag la på att söka till Glitter), eftersom jag fick ett annat arbete. Men nu vet jag att det lönar sig att lägga ner tid på det, även fast de sa att de skulle lägga den i högen. Jag får även en bekräftelse på att min presentation duger. 

Nu ska jag skriva i min nya kalender och känna mig duktig, tihihi.

Det anses pinsamt att läsa bloggar att följa andras liv, speciellt Kissies och Blondinbellas, vilka är namnen de går under. Kissie är väl inte särskilt högt ansedd i mångas ögon, och Blondinbella får ofta höra att hon bara lever på pappas pengar. Båda kan stämma, jag avgudar inte Kissies livsstil och en stor del av de åsikter som Blondinbella har är inget jag stöttar. MEN, de här tjejerna tjänar pengar på att formulera text. Klart att det kan vara så att de faktiskt är urusla på att stava, har dålig smak när det gäller män och har fula hundar, absolut. MEN, de har hållit på med detta i x antal år, vilket ju måste innebära att de lärt sig använda sina svagheter till sin fördel. De har hittat vilka knappar de ska trycka på, även om det från början kanske var oavsiktligt. Blondinbella skriver att man borde tillåta att det finns barnförbjudna caféer, en åsikt jag stöttar helt. Hyr någon en lokal och säljer kaffe där är det väl upp till dem om de vill släppa in barn eller inte, ett cafe är ingen statlig verksamhet eller allmän plats och man får lov att servera vem man vill, eller inte vill. Det finns ingen lag på att du inte får neka en kund en vara. 

Men detta var inte poängen. Poängen var att hon tjänar pengar på att skriva så, för kommentatorsfälten blir helt hysteriska. Diskussionerna går från att "barn är också människor" till att "visste du att man räknas som barn tills man är 18 år", eftersom gråtoner inte finns i sådana lägen, allt är svartvitt. Där tjänar de pengar på en riktig åsikt. Ännu bättre blir det om de stavar fel när de varit ute och gått med hunden, shit vad folk tycker sånt är kul att klanka ner på. "Jag hade varit en så otroligt mycket bättre bloggare än dig. Du lägger ut bilder på din fula hund, du kan inte stava, körkortet misslyckades du med och du ser dessutom ut som en gris. Ditt liv är så fejk, du glömde nämna att du gick back förra året, och att det är din pappa som äger x antal procent i firman, hur kommer det sig att vi inte får se detta?" Inte nog med att den kommentaren i sig generar pengar, utan försvarstalen, även detta här, genererar trafik - och pengar. Jag kan stava och formulera mig korrekt, men jag skiter ärligt talat i det när jag skriver här eftersom jag, som sagt, skiter i det här. Stavfel innebär kommentarer, som i slutet på kedjan genererar mer pengar. Jag hade också fortsatt stava fel, oavsiktligt eller inte. Om du efter åtta år fortsätter skriva trots att folk dagligen hatar dig, så är det en större motivation än "för att det är kul" bakom. Det är hemskt vilket hat de får utstå, oavsett vad de gör får de skit.  

Foki, en annan personlighet, möter knappt någon kritik alls. Men samtidigt så yttrar hon sig aldrig om saker som kan orsaka negativa reaktioner. Det enda man kan stör sig på med henne är att hennes fasad är så otroligt perfekt, när det gäller bristen på saker att kritisera. En människa som utåt sett aldrig festar är inte perfekt, men det är lite svårt att motivera en kommentar om hennes dåliga val här i livet. Jag vet ingen bloggare som upprätthåller sin image så bra som hon, och jag förstod inte i vilken utsträckning det var förns ganska nyligen när man märker vilka pengar hon har att röra sig med. Och ja, jag vet att allt är gratis i Bangkok i jämförelse med här, men bruden har pengar.

Klart att de inte alltid sitter en supermänniska som förutspått reaktionerna in i minsta detalj bakom skärmen, för det är människor vi pratar om, både som sändare och mottagare. Men alla som har ett jobb de kan vet ju också vad de ska göra för att uppnå ett visst resultat. Jag vet för guds skull hur/vad/när jag ska uppdatera på min facebook för att på en måndag få antingen 50 eller 150 likes på en bild, och jag är då ingen bloggare. Vissa bilder väljer jag tom att inte lägga så mycket fokus på för att jag inte vill riskera att tappa folk som ser vad jag uppdaterar, för att de kanske inte råkar vara intresserade av just det, men jag vill behålla dem för ett senare tillfälle.

De arbetar som detta, klart som fan de vet vad de håller på med.

Fin helg! Jobbade igår, kom sedan som sagt till gymmet. Blev en väldigt sen hemmafest i stan igår med trevligt folk, så det var lite surt till en början eftersom jag hade tänkt sova tidigt, men jag hade så himla kul och sovmorgon idag så det var värt det :) Fotade sedan hos Kathleen tillsammans med Linda och nu blir det ett försök att säta näsan i matteböckerna. Jag SKA klara kursen, jag vill inte misslyckas. Men det är svårt att fokusera när resten av livet har så mycket kul att erbjuda, och matten är bara rolig när man sitter i klassrummet med en inspirerande lärare... :/ Jaja, vill man så kan man!

Det är mycket. Mycket lycka, mycket skratt, mycket saker som går vägen. Jag älskar 2013 so far. Jag har fina vänner, jag har tagit upp relationen med Nathalie och den är starkare än någonsin. Mina chefer verkar älska mig och påminner mig dagligen om hur bra det här känns, och jag trivs så himla bra. Inte vill jag börja plugga då! Träningen går bra, jag känner att jag har kontroll. Har börjat träna på morgonen, och även om jag faktiskt blivit utskrattad i omklädningsrummet av en främling för hur förstörd jag ser ut innan(!) passet, så när jag väl kommit igång blir det bättre. Morgonen har positiv energi som driver mig framåt, kvällen har negativ och spänningar som jag behöver bli av med. På morgonen är det lättare att få in löpningen efter passen, för jag är glad. På kvällarna är sandsäcken bättre.

Dagarna är tuffa och långa och när tröttheten tar över så blir det illa väldigt fort och eftersom jag känner igen det så väl så låter jag det komma med. Men hela veckan har jag haft folk som stöttat mig när det blivit för mycket, och efter lite gråt så är spänningarna ofta borta och jag är mycket gladare än innan. 

24e maj är skolan slut och byts ut mot fotograferingar. Jag vet inte än hur tung sommaren kommer att bli, har inte helt bestämt mig för vad jag ska prioritera i år. Just nu vill jag bara umgås med vänner, ha lika jäkla kul som jag haft hittills och bli grym på jobbet. Fotot är inget jag marknadsför i dagsläget, och jag har redan fått tacka nej till jobb. 

 

Den här veckan har varit årets snabbaste, so far. Sitter på jobbet nu, klar för dagen. Känner att jag börjar få kontroll på saker och ting och idag har jag varit riktigt självgående. Tog emot några kunder på egen hand och lyckades styra samtalet en bra stund, så det är jag väldigt stolt över. Även anställningsavtal för de kommande veckorna är påskrivet, så det är skönt. "Butiksansvarig", det är jag det!

Nu väntar jag på mamma som är på väg hit, sen ska jag hem och ha en lugn kväll med bilder från förra helgen i knäet. Hej!

 

Grym hemmafest fredag kväll, avelsseminariet hos Kathleen på lördagen blev även en bra fotografering. Skitkul på krogen med Denise inatt, fotat Stephanies (gravid)mage idag och försökt dressera hennes dotter att pussa på den, gick inte asbra, men vi hade kul.

Jag har inte sovit i närheten av vad jag borde, jag har inte rört gymkortet och jag har ätit ganska felaktigt. Men det har varit så himla värt det och jag ångrar inget.

Tack alla inblandade och jag önskar någon hade filmat mig hela den här helgen, det hade varit ett fint minne. Och tack till mina älskade vänner för att ni delat denna topp med mig.

 

Åh, vilken vecka! Har tränat vader och fått gå på två i två dagar, no kidding. Andra dagen var jag lite mer anständig i det dock då jag valde klackar, men halvt invalid var man allt ändå. Jag sprang 3km efter ett ryggpass när klockan var 8AM(before träningsvärk, that is), stolt som fan är jag över det, och man får svära. Ligger på 60kg nu och kroppen ser bra ut, så det känns motiverande. Ska nog kolla vad mitt kroppsfett ligger på snart, för skojs skull, för jag ska ner lite till innan sommaren hade jag tänkt. De säger att man bara tränar för sin egen skull, men igår kväll tvivlade jag alltså.. Jag tycker att proteinpulver med chokladsmak påminner om vad jag tror torrfoder skulle smaka. Då man inte har en shaker eller något och helt enkelt bestämmer sig för att blanda ut den med gaffel, för att slippa ångesten av att missa ett "mål mat", så blir det pulverklumpsoppa. Redam vid första klunken börjar jag spy av torrfoderssoppan, det är så himla vidrigt, är det då verkligen för min skull? xD Men jag var duktig, och jag drack upp det, och sedan var jag stolt!

Har jobbat runt 30h, och försökt få ihop det med extrauppgifter i matte, så mycket fritid har det inte blivit. Men har ändå lyckats hinna med ett födelsedagsbarn, farmor hela 82år, en fika med Sara och lite kvalitétstid med lillebror. Han har ju flyttat hem igen för ett tag, och jag älskar det. Istället för att jag bor hemma hos mamma så bor vi tre ihop som en familj, vilket gör att det på något sätt känns mer ok. Tröttheten från jobbet har gynnat mig och har slocknat som en stock varje kväll, det är väldigt skönt. Har dock drömt en massa otrevligheter om Gustaf som gjort mig lite stirrig. Jag längtar tills den dagen då vår relation är balanserad.

Ikväll ska jag till Kathleen, imorgon ska jag fota avelsseminariet som de ska ha på gården. På kvällen blir det utgång med Denise och på söndag ska jag fota en bebismage. Haaardworkwork!  Ska bli intressant att se hur det blir när vinterpälsen ramlar av(på hästarna då, jag behåller nog min fryser som fan) och jag dessutom ska gå upp till heltid, haha.

Nu ska jag slå av skärmen här på jobbet, gå in i köket och plugga någon timme och sedan blir det antingen att somna på golvet eller gå över gatan till gymmet.

Jag har inte haft så många tillbakafall med den där Gustaf det senaste. Jag är glad för det, stolt över det. Jag sa till honom att jag saknade honom förra veckan. Men det var mitt på ljusa dagen och ur en nostalgitanke på när vi hade det bra. Det var inte när det var mörkt och jag hade varit beredd att ta tillbaka honom.

De ögonblicken kommer mer och mer sällan. Jag har fortfarande svaga punkter, men jag är inte i behov av honom längre. Jag gillar att prata med honom, men jag känner inte att världen rasar samman och jag har inte gråtit över förlusten på vad som känns som evigheter.

Jag börar alltmer inse vad jag lärt mig. Saker som hände som jag inte kunnat lära mig av om de inte inträffat. Jag vet mycket mer vad jag vill ha idag och jag tänker aldrig acceptera tex att gå runt i ovisshet på det sättet, eller att låta någon vandra runt en fråga igen. Det är inte värt det, är vad jag har lärt mig. Det blir inte bättre. 

Det fanns många gånger när jag insåg att det skulle ta slut, och det var väldigt tidigt. Ett av tillfällena var inte långt efter att vi flyttat till Norge, men jag lärde mig att inte låta frågan ta över min vardag, jag tyckte om honom och han var med mig, jag nöjde mig med det. Jag lät frågan sätta sig på mitt självförtroende istället, och det tänker jag inte göra igen. Värst var det när vi var på väg från Norge. Den återkommande frågan från andra "vad händer sen då?" var ett ständigt "tack för att du påminner om att min pojkvän ser mig som en tillfällig lösning tills han fått ordnat upp sitt liv", typ. Jag ifrågasatte aldrig att han älskar mig så mycket som han sa, det gör jag inte nu heller. Jag fick väl skylla mig själv som nämnde att jag hade pojkvän. Hade han aldrig kommit på tal hade jag kanske inte fått frågorna, och blivit påmind om att jag också undrade. Men jag sköt undan det och började tycka jag var otillräcklig istället, som om det skulle vara bättre.

Runt årsskiftet 2011-2012 så visste jag allt att det skulle ta slut. Men inte kunde jag bekräfta det, varken för mig själv eller för andra. Det här var mannen jag älskade, mannen jag gång på gång sa att jag ville ha en framtid med. Även om det var mitt i vintern och jag fattade att det skulle gå åt helvete i samma stund som vi kom hem, så orkade jag inte. Jag orkade inte vara den som gjorde slut. "Han är ju med mig, då MÅSTE det ju betyda något? Tänk om jag gör ett misstag och vi faktiskt fortsätter vara tillsammans?" Jag började redan då tänka ett ultimatum, jag skrev hur många formuleringar som helst, men jag vågade aldrig. De kom i undertoner och mindre tunga meningar än "Nu får du bestämma dig" istället, för hålla tillbaka kunde jag inte. Jag sköt upp det hela tiden. Dessutom skulle vi till Asien några ånader senare, och jag ville ju leva med honom, det hör ju ve som helst att fortsätta bo ihop då är asnice. På planet hem tänkte jag på det, men då var han skitsur på mig. När vi gick in i planet för de kommande elva timmarna bad han mig hålla tyst under hela resan, så det var inte perfekt. Det var i Tokyo han verkligen tröttnade på mig. Han sa inget, men han orkade inte dölja det längre. Jag sköt upp samtalet hela tiden, men det slutade med att jag åkte till Blommeröd utan att ha sagt något. De säger ju att hoppet är det sista som lämnar en

Jag undrade om det skulle bli svårt att sova utan honom på showen, han trodde det skulle bli skönt att vara ifrån varandra. Jaha. Jag mötte hans behov och på vägen hem så föreslog jag inte att vi skulle hälsa. Så ni kan ju tänka er att jag blev glad när han gjorde det. Men det var försent. Jag vet inte om han märkte det när vi väl sågs den korta studen på väg hem, men det var en annan relation. Det var en pojkvän, en kille jag dejtade. inte han jag frågade hur VI skulle spendera vår tid ihop nästa gång VI var lediga. Det var borta.

Jag fick ännu en bekräftelse på måndagen, när jag för första gången på två mån fick känt mig riktigt snygg, särskilt med det jävla håret som jag skämdes så för. Jag tog en bild när jag var på väg ut på stan tror jag, och så skickade jag den. Mitt nya hårdband, mina nya örhängen, min nya jacka och leendet han säger att han älskar, och självklart vända lite på huvudet för att få sidan med smilgropen han också älskar med. För att inte ställa honom mot väggen med bilden och riskera att inte få ett svar alls, så ställde jag i samma veva någon saklig fråga i stil med "Fick du ordnat *insert astråkig grej*?". Iallafall tror jag att jag skrev så, eler så kanske jag bara tänkte det. Självklart hoppades jag på den där kärleksförkaringen, haha, eller att han sa jag var fin. Fin har alltid betytt väldigt mycket. Men jag fick det sakliga svaret jag nog egentligen väntat mig. Om det var samma dag eller dagen efter, då började jag få riktig panik. Då skickade han "Saknar du mig?". Vilken idiot som helst, tycker jag, hade tolkat det som jag gjorde. Första gången någonsin han frågar mig det och när läget är sådant så visste jag att det han egentligen tänkte när han skrev det, var att han insåg att han inte saknade mig. Fortfarande så jävla hjälplös, jag hade inget att ta till för att kämpa. Ingenting. Min första reaktion när jag väl fick beskedet om at det var slut, som varade i säkert 20min löd ungefär "Jahaja, det här sög ju, men jag hade rätt, det skulle ta slut. Suck." Jag la tom ned mobien efter at jag läst smset. "Har inte tid att svara nu, jag måste ju jobba med bilder". Helt sant. Sedan ägnade jag reste av kvällen åt at hypervetilera. Men jag har lärt mig så mycket, och de lärdomarna gör även att jag inte vill ha tillbaka honom längre. Vi vet alla att min självkontroll är värdelös, men jag kan ändå säga att den delen av mig som är glad att det är slut tar över alltmer. Jag är stolt över mig själv för det. Och jag vet att Gustaf också är glad över den jag är idag, för det sa han när jag skrev om hur mycket jag utvecklats det senaste året.

Sex timmar senare den dagen när han frågade om jag saknade honom, så kom smset som började med. "Vad håller vi på med?". 

Princesstårta och citronvatten blev det av min lördagkväll istället för det som var planerat. Men jag är en sådan sucker för tårta så kan ju inte påstå att jag klagar. Lördag var sjukt bra iallafall och jag fick ett hyfsat benpass på gymmet men det känns idag iallafall, så jag är nöjd. Pre-workouten tog för tidigt, så jag stod stirrig inne i omklädningsrummet, blev rastlös över mina skosnören och när jag väl kommer in gymmet är det fullt i varenda benövning jag hade planerat så jag fick ägna mig åt andra saker. Stirrig, stressad och rutinen blev bruten gjorde att jag fick plocka av lite vkter vid knäböjen, var skitförbannad. Så ringer mamma(samtal nummer två och ett sms) och avbryter, och då hade jag inte ens motivation nog att vara arg. Men 55kg utan problem är väl inte så illa egentligen, det kunde ju varit värre. Tog lite bilder häromdagen och bad Gustaf att jämföra, för jag har inte några bra bilder eftersom jag var dum i Norge och bara tog bilder på de bra dagar som fanns, och på rumpa/lår tog det ju väldigt långt tid innan jag såg framsteg, därför har jag inget att jämföra med. Men han var ganska värdelös på det, så det sög lite. Men nu tar jag bilder iallafall varje vecka. Gör inte så mycket med dem, men vill ha att plocka fram när jag behöver dem senare, för det gör man ju uppenbarligen.

Här är magen för sex veckor sedan och idag. Från ca 62,5 till mellan 60 och 61. Börjar bli bra med magen framtill, men är inte helt nöjd än. Det ni ser på den högra bilden är till stor del lovehandles snarare än "höfter" eller hur man nu ska säga. Så även om magen börjar bli platt nog för låga jeans framtill så är inte höfterna där än. Och jag ser redan i dagsläget bröstbenet igenom huden när jag står rakt uppochner. Får skaffa en tredje tutte i mitten och en massa botox så jag kan gå ner 2-3kg till utan att se utmärglad ut. Nej, jag har inte blivit besatt. Jag åt princesstårta lika stor som min kamera(har stirrat på skärmen aslänge för att komma på något att jämföra med, det går inte) igår utan att må det minsta dåligt, varken psykiskt eller fysiskt.

Ojojoj, va det var trevligt igår! Missade bussen till skolan, fick tvingat en (fullt förståeligt) smått motvillig mor att köra mig till stan, och då visar det sig att skolan är stängd denna fredag. Jahaja, här tar vi kvinnodagen seriöst. Så åkte till jobbet och satte mig där istället, bra dag! Lyckades visserligen lämna ett lite orutinerat meddelande på en telefonsvarare, men det ger sig! Jag och telefoner alltså.. Tur det finns olika rum så cheferna inte behöver lyssna på hur jag stapplar nu i början, ehe.

Körde sedan ett bröst/triceps/mage på gymmet och avslutade med löpbandet, gick skitbra. Jag har börjat inse att det finns inget som motiverar mig mer än mina egna framsteg. Andras framgångshistorier gör mig nog mer avundsjuk eller uppgiven, beroende på hur uppnåerligt det hela känns. Självklart har jag förebilder och målbilder, men inget motiverar mig att faktiskt bli bättre än när jag klarat av ¨något jag sett som svårt.

Drog sedan vidare för middag och sedan någon form av krogrunda med fem andra tjejer, skitroligt och det blir att spendera även denna kväll med dem och några till.

Nuuu har jag så mycket spring i benen att jag inte kan sitta still. Precis jobbat färdigt för idag, och jag har köpt mig en pre-workout och jag invigde den för 15min sedan. Dags att byta om, gå över gatan och försöka mig på ett benpass!

Jag har ju fått jobb, eller arbete som det så fint heter när man skriver cv. Jag fick "Det låter jätteintressant, vill du kanske ha kaffe?" innan han ens läst igenom mitt brev. Jag känner dem sedan tidigare, och idag var jag på min tredje dag där, och nivån är redan hur avslappnad som helst. Jag vet att jag kommer älska att vara där, och meriten det innebär är långt bättre än vad jag hoppades på. De har redan gett mig jättefina omdömen och jag ska snart få tredagars upplärning från någon som sitter lite högre upp.


Måndag 10-18

Tisdag 10.30-18

Onsdag 12-19.30

Torsdag 8.30-18

Fredag 8.30-16

Varannan lördag 11-14

Där är min numera schemalagda tid inklusive lektioner, jätteintressant att läsa kan jag tänka mig. I tillägg till det så kommer ju träning, ca 4h matteplugg, det där hästjobbet(Kathleen ska få åtta föl, nya foton på alla föl i olika åldrar och så är det två hingstar på gården som behöver marknadsföras också, för att inte tala om att stona behöver nya bilder)

Jag kommer klaga över att jag inte har någon tid över, men idag älskar jag det. Jag mår bra av det egentligen.

Och imorgon blir det fullspäckat: Mattelektion, sedan vidare till 7h jobb, någon timme träning och sedan tjejkväll innan krogen. För övrigt, så kan jag påpeka att ja, det är tungt för mig att bära med mig allt runt hela tiden. Men jag har inte tid(se, tre rader kom jag, sedan påpekade jag tidsbrist igen) för körkort, jag skulle börja pluggat högskoleprovet för ca en månad sedan ;)

Idag, då gjorde det ont. Fyfan. Tur va att han fick huvudvärk och inte orkade mer än 2h, för jag låg där och kunde knappt andas. Inte lika illa som första gången, men nästan. Som ni ser har han idag gjort fjällen på fågeln, börjat skugga huvud och hals. Blomman uppe till vänster fick också lite detaljer, och sen var det en massa småpill som jag mest minns från att det inte verkar finnas någonstans på ryggen det inte gör ont.

Två sittningar kvar, och bilden snodde(och redigerade) jag från tatueraren, David Heleander. 

Mamma. Ni vet hon som alltid finns där, gärna för mycket. Hon som alltid frågar, alltid undrar, alltid vill väl, och trots att hon är den som har högst tro på en i hela världen, så är det hon som skyddar mest och försöker hålla tillbaka. Bra några år till.. Det senaste har jag sagt till mamma att om hon vill ha fyråringar får hon antingen skaffa sig en hund eller googla, så trevlig är jag. Det är en konstig relation det där, den man har till sin mamma. Mamma vet allt, men samtidigt vet hon minst. När man är ledsen, så går det alltid att prata hos mamma, hon slutar aldrig lyssna och tröttnar aldrig på det heller.

Men det finns en gräns, en gräns som jag inte tycker om. De värsta sakerna, de största sveken, de kommer hon aldrig få reda på. De sakerna som jag spenderar väldigt mycket tid på att analysera och undra vad jag kunde gjort annorlunda, de som till stor del präglat mig. De saker som läggs i uppenbart kryptisk text, och som när hon frågar vad det gäller så får hon ett svar som liknar "hade jag velat berätta för dig hade du redan vetat". Egentligen vill man ju självklart berätta, men det går inte. För finns det någon som aldrig förlåter så är det en mor som ser sitt barn bli sårat. Och vi är nog alla för bra på att acceptera när folk behandlar oss själva som skit, men vi har väldigt svårt att se dem vi älskar ta stryk. Och jag har lärt mig, att när man berättar om gånger man blivit sårad av någon, så oavsett hur mycket man försöker släta över, så kommer mamma aldrig se på den personen på samma sätt igen. Hon kommer kanske förlåta, men hon kommer också alltid vara beredd och så sjukt förutseende. 

Så det är lite jobbigt. Att personen som känner mig bäst och vet fler hemligheter om mig än någon annan, är också den som alltid får den censurerade versionen. Och jag hatar hemligheter, jag måste veta, och jag måste berätta. 

Sedan kompenserade jag min fina kost med några glas vin... Drog först och tränade ett superpass, eftersom jag hade ont om tid. Körde bröst/triceps och i varje vilopaus så körde jag mage, så jag var ganska slut när jag var färdig. Fick skjuts ut till Gustafsberg och det blev trevligt umgänge hemma hos Denise i ett par timmar, vi var fem pers och efter några timmar så drog vi in till stan. 

Lönehelg och sjuuukt mycket folk, och jag tappade bort de andra i princip direkt. Det stället är en sådan labyrint, tre plan och sedan är det etapper mellan dem också, finns hur många sätt som helst att ta sig runt, viket är smått förvirrande när man inte hittar där från början. Sprang på lite andra bekanta och hade det sjukt kul. Det blev jättevarmt så fick plocka av mig mn cardigan, och det tog ungefär en minut innan folk började kommentera ryggen och fick även höra "är det inte du som tränar på motionshuset?" twice, haha. 

Tillslut hittade jag iallafall de andra och sedan dansade vi tjejer fram tills att det stängde. Jag fick ett recept på en perfekt kväll iallafall. Några glas vin innan och vid 12 fick jag nåt sött på krogen som jag inte vet vad det var, och sedan drack jag inget mer. Kom tillbaka vid 3, hällde i mig en liter vatten, tvättade bort sminket och det enda som var jobbigt när jag vaknade var att jag bara hunnit sova fyra timmar innan de andra skulle ut i stallet, och dessutom var det ljust ute. Jag har aldrig haft så kul på krogen iallafall, så jag är sjukt nöjd. 

Förhoppningsvis sista gången man använder den klänningen för i vinter, nu vill jag plocka av prislappen på de andra! 

 

Klockan är 15 och Jeanette kommer med lite mat. Jag är inne på andra dagen av att ha skurit ner på kolhydrater och annat bulkliknande. Jag har alltså varit hungrig sedan i fredags, typ. I tillägg till att jag den senaste månaden(erna?) varit superhungrig men inte haft någon matlust så är det ganska tufft. Men i Norge kunde jag dricka mig mätt, därför får jag göra det här med, typ. Varför jag uppenbarligen tänker klaga över detta då?

Två tårtor.

Två paket Noblesse.
Kinapuffar.

Kex.
Chokladask.

Potatissallad.

Det var jobbigast. Överkokta grönsaker när de andra åt korv med bröd, det spelar ingen roll att jag är äcklad av det egentligen, det var så sjukt jobbigt. Jag stängde in chokladen och gick därifrån, och det gck ju tills folk skulle äta. Återigen pratade jag högt med mig själv och jag sa även till mamma att enda tanken i huvudet var att jag skulle vara så stolt ver mig själv efteråt är jag klarade det.

Och jag klarade det.Med tanke på hur mycket jag ville äta, och att jag höll mig ifrån det, så skulle jag nog säga at det är min största matprestation hittills.

Jävligt nice fredag. Skatteverket var trevliga, arbetsförmedlingen likaså och jag förstod nästan vad han sa på mattelektionen. Utnyttjde det fina vädret och tog en fika med en gammal kompis på Yerba. Mysigt värre att ha flera år att ta igen och det visade sig att vi fortfarande har hyfsat gemensam umgängeskrets, så många koppar kaffe blev det! 

Tog mig vidare till gymmet och körde ett kort benpass, knäböjde 60kg utan kaffe. 6repsx2 och sedan 55kgx7. Nu när jag fått bättre teknik kan jag inte vänta tills jag får i mig någon pre-workout så att jag inte är rädd varje gång jag lägger på vikter, för det är jag idag. Ni ska se mig varje gång jag sätter mig i benpressen "Ok, komigen nu, du har klarat 200kg och det gick fint. det var dessutom ett tag sedan, och du är skitstark nu. Så, kör på, du vet att om det skulle bli för tungt så händer det inte förrän du kommit till fjärde, och då är du redan mer än halvvägs och visat att vikten inte är problemet." Något sådant rabblar jag till mig själv vaje gång jag ska köra benpressen haha, och jag vet inte om det funkar, men det skadar inte. Jag har ju rätt i det jag säger till mig själv ;)

Som tur är när det gäller knäböj; OM jag inte skulle klara att få med mig vikterna upp och jag faller, så faller inte stången på mig, för det finns ju stänger som skyddar mot det. Och jag är inte den typen av person som blir triggad av "inget skyddsnät så du MÅSTE klara det", då får jag panik istället. Ingen egenskap jag är jätteglad över, men så är det! Jag jobbar på det, för jag tog ju faktiskt 60kg i knäböj, DE NI! *stolt*

Nu ska jag bleka håret för att få det snäppet rödare, sedan blir det matteplugg resten av kvällen.