En onsdagnatt
Dålig natt, kunde inte somna, igen, fryser sönder i det där huset vi har flyttat till. Den dagen jag kickar ut mamma(om hon vill flytta skulle jag absolut kunna tänka mig att bo där. Det är visserligen jävlit stort, men jag får väl skaffa ungar och vovve så är det lugnt sen) ska jag köra heltäckningsmatta i ryastil. Sen ska jag börja röka inomhus, bara för att få en mer personlig prägel på luften därinne.
Vaknade helt slutkörd vid 03 igen, hade drömt jobbigt. Det var alla killar som idag finns i mitt liv, och även bekanta till dem. Så en fin mix av Gustaf, Olle, Magnus etc, vänner till dem med och utan namn. Och alla hatade mig. Gustafs kompis Dennis var den som skötte snacket, vad nu han gjorde där. De upprepade sig hela tiden. Det började med hur Gustaf förklarade hur värdelös jag var, vi hade ett standardgräl och sedan försökte jag trösta mig hos Olle. Fråga om han inte alls tykte om mig, och efter en stund gav han med sig, och sakta men säkert byggde han upp mitt förtroende igen. Det återkommande mönstret i det hela var att han gjorde det, jag bad honom sedan att prata med Gustaf och försöka lösa det hela. Gustaf går med på detta, men precis när jag börjar bli glad igen så hör Dennis av sig och frklarar att ingen, ingen, skulle sakna mig om jag dog. skulle inte skada om det var på ett brutalt och kreativt sätt heller. Då vänder jag mig mot Gustaf, och det visar sig att han hånar mig. Ungefär som "trodde du verkligen att du är nåt att umgås med".
Jag lär mig allteftersom att det är precis det de gör. De byggde upp mitt förtroende, för att sedan skratta åt min naivitet. Gång på gång, oika personer varje gång. När jag vaknade mådde jag så illa över detta att jag ville ringa Gustaf för att övertyga mig själv om att Dennis inte var sådan, men jag agerade vuxet eller nåt och påminde mig om att det var en dröm. Det måste det ju vara, klockan var ju 03 och då sover ju Olle.
Den drömmen är så typiskt mig. Det är ganska jobbigt för mig att vara själv faktiskt, jag vet inte helt varför. Jag sitter gärna utan att någon stör mig, men bekräftelsebehovet av att någon tänker på mig är enormt. Jobbar ganska hårt på att inte smsa ihjäl folk, och Nathalie får ganska ofta agera bollplank för att inte känna mig som en stalker. Jag vet att det känns värre än vad det är, och jag tror att grundkänsan är ganska vanlig. Inte ganska vanlig, väldigt vanlig.
Är jag bra nog? Tycker folk om mig? Inte konstigt att man tänker så när den först tiden i live spenderas med att betygsättas, stoppas in i fack, testa på aktiviteter och umgås med falska barn som aldrig går att lita på. Barn sägs ju vara ärligare än vuxna, och på sätt och vis är de ju det. Men jag känner mig ändå tryggare i en grupp vuxna där jag inte passar in, än när jag var barn och kände mig som femte hjulet. Fast sedan har ju jag alrig varit med om vuxenmobbning heller, och det ska ju finnas har man hört. Men efter det liv jag levt, så är barn elaka och vuxna har sunt förnuft. Det spelar ingen roll om ingen förstår vad du säger, du sitter ändå med i matsalen.