lindamariasvensson

Igår var en tuff dag. Eller eftermiddag, snarare. Att dra ut på det hela genom att sitta uppe halva natten gjorde inte saken bättre heller, men vafan. Sitter nu och väntar på att Jerker ska ringa, han är i stan så vi ska iväg och träna. Igår var jag helt sjukt nära att klara en pullup, så om han får skrikit lite på mig idag, när det inte är ben jag tränar, så vem vet, jag kanske klarar det! Jag vill klara en innan jul, som sagt, så att klara en redan nu vore ju skitbra. Wellwell, vi får se!

En av de två omnämnda i föregående inlägg bad mig att inte oroa mig. För mig är det i denna situation samma sak som att jag ska sluta bry mig. Tack för den. Ja, visst finns det likheter. När mamma oroar sig och jag skäller på henne för det så säger ju hon detsamma, att hon bara bryr sig om mig. Men att vara ute sent och inte vilja ta tag i sitt liv känns inte riktigt som samma sak. Eller?

Jag längtar tills sen, när telefonen ringer. Jag längtar tills imorgon, när jag ska till Vänersborg. Jag längtar tills på måndag, när jag ska till Oslo. Jag längtar tills på tisdag, när jag ska till Hörby. Och jag längtar tills sista helgen den här månaden, när jag ska till Aachen och vara skitsnygg i klänningen jag hämtade ut igår kväll.