Ännu en gång klagar vi
Det börjar bli sjukt jobbigt. Att leva med en mamma som tar det personligt att jag inte vill bo hemma. Som letar efter sätt att underlätta situationen genom att sitta i olika rum, och att försöka ställa mindre frågor.
Det är lite som att slå huvudet i väggen. Att hela tiden skrika "men du lyssnar ju inte på mig", och göra henne ledsen. Men hade hon verkligen lyssnat på vad jag menar hade ingen blivit sårad.
Och jag märker att jag glömmer liksom.. berätta saker här. Det kan ju vara för att x antal timmar innan varje inlägg har jag redan paniksmsat mina närmaste, och några av dem läser här, så att berätta en gång till att jag ska passa denna hund fram tills flytten den 26e, känns ju lite onödigt.
Det är lite som att slå huvudet i väggen. Att hela tiden skrika "men du lyssnar ju inte på mig", och göra henne ledsen. Men hade hon verkligen lyssnat på vad jag menar hade ingen blivit sårad.
Och jag märker att jag glömmer liksom.. berätta saker här. Det kan ju vara för att x antal timmar innan varje inlägg har jag redan paniksmsat mina närmaste, och några av dem läser här, så att berätta en gång till att jag ska passa denna hund fram tills flytten den 26e, känns ju lite onödigt.