lindamariasvensson

Svammel

Kategori: Funderingar

Gustaf och jag åt precis chips, igen. Och som alltid säger någon av oss(idag var det han) "vi är sådana tjockisar".
Jag kommer att tänka på alla folk som ger upp mat för utseende. "Ingen mat är så god som det känns att vara smal", som Kate Moss sa. Vissa gånger stämmer det, för de dagar man tittar i spegeln och känner sig 100% nöjd med sitt utseende så är det värt väldigt mycket. Men jag skulle aldrig kunna ge upp mat för att gå ner i vikt.

Jag har aldrig varit så stor som jag var i augusti - september, men som tur var är de enda bilderna där jag verkligen såg det, de fick jag inte tag på förns för ett litet tag sedan, när jag hade gått ner lite igen. För jag hade mått skit om jag sett det då - men jag hade inte gjort något åt det i matväg.

Jag ser inte anorexia som en sjukdom. Alltså, jag är snarare imponerad av starten till anorexia, tänk att kunna ha sådan självdiciplin, fy fan. Jag älskar kroppar där bröstbenen syns, nyckelben som sticker ut och riktigt smala ben. Visserligen är det inte alla som klär i det. Vissa ser äckliga ut i smala ben och andra ser sjukt snygga ut. Jag tror det handlar om när det smala fortfarande ser ok ut i förhållande till kroppen. Jag tog mig friheten att lägga ut bilder här, men då bilderna är snodda från en sida som främjar anorexia så är jag inte största boven i det här fallet, plus att den som visar ansiktet är en modell(vilket självklart inte rättfärdigar att jag dömer hennes val, men det är en annan sak). När man sedan väger 40kg , lever på ett digestivekex om dagen och inte vill träffa psykologen för att man tror han ska tycka man är fet, då kan jag gå med på att det är en sjukdom eller en störning eller nåt, för då är det någonting som inte står rätt till i huvudet på en.

den här kroppen är så sjukt snygg så gaaah. Ge mig.

däremot den här

och den här

 

Jag tycker inte det ser bra ut. Men det är väl samma sak som att det är skillnad på att vara fet och kurvig. Smal och mager är det väl som gäller i det här fallet dock.

Men ändå, när blir besatthet en sjukdom? Snarare ett beroende. Ingen kallar en rökare för sjuk, och de har ju ännu mer trovärdighet för deras sak då deras behov inte bara är psykiskt utan även finns fysiskt, även om de nu skapat det själva. Jag vill inte ha anorexia, inte någonsin, men jag vill ha den självdiciplinen att kunna stänga av behovet för något jag prioriterar såpass högt, både bland mina fysiska behov och de jag själv valt, för att nå ett annat mål.

Samtidigt är jag för nöjd med allt som det är för att kunna få en sådan diciplin. Jag har fått min vikt påpekad för mig en gång, och det var Nathalie när vi precis blivit ovänner på riktigt. När vi sa upp kontakten och hela det. Sen vad folk sagt när man inte hör vet man ju inte, jag vet ju hur elaka människor, mig inkluderad, är när folk inte hör.

 

Jag kanske borde bli sparkad på och bli kallad fetto och sedan få betalt för att hålla mig mager för att gå ner de där femton kilona, och vem vet, jag kanske är en av dem som inte klär i det sen?

Kommentarer


Kommentera inlägget här: