I told myself so.
Kategori: Funderingar
Jag har inte haft så många tillbakafall med den där Gustaf det senaste. Jag är glad för det, stolt över det. Jag sa till honom att jag saknade honom förra veckan. Men det var mitt på ljusa dagen och ur en nostalgitanke på när vi hade det bra. Det var inte när det var mörkt och jag hade varit beredd att ta tillbaka honom.
De ögonblicken kommer mer och mer sällan. Jag har fortfarande svaga punkter, men jag är inte i behov av honom längre. Jag gillar att prata med honom, men jag känner inte att världen rasar samman och jag har inte gråtit över förlusten på vad som känns som evigheter.
Jag börar alltmer inse vad jag lärt mig. Saker som hände som jag inte kunnat lära mig av om de inte inträffat. Jag vet mycket mer vad jag vill ha idag och jag tänker aldrig acceptera tex att gå runt i ovisshet på det sättet, eller att låta någon vandra runt en fråga igen. Det är inte värt det, är vad jag har lärt mig. Det blir inte bättre.
Det fanns många gånger när jag insåg att det skulle ta slut, och det var väldigt tidigt. Ett av tillfällena var inte långt efter att vi flyttat till Norge, men jag lärde mig att inte låta frågan ta över min vardag, jag tyckte om honom och han var med mig, jag nöjde mig med det. Jag lät frågan sätta sig på mitt självförtroende istället, och det tänker jag inte göra igen. Värst var det när vi var på väg från Norge. Den återkommande frågan från andra "vad händer sen då?" var ett ständigt "tack för att du påminner om att min pojkvän ser mig som en tillfällig lösning tills han fått ordnat upp sitt liv", typ. Jag ifrågasatte aldrig att han älskar mig så mycket som han sa, det gör jag inte nu heller. Jag fick väl skylla mig själv som nämnde att jag hade pojkvän. Hade han aldrig kommit på tal hade jag kanske inte fått frågorna, och blivit påmind om att jag också undrade. Men jag sköt undan det och började tycka jag var otillräcklig istället, som om det skulle vara bättre.
Runt årsskiftet 2011-2012 så visste jag allt att det skulle ta slut. Men inte kunde jag bekräfta det, varken för mig själv eller för andra. Det här var mannen jag älskade, mannen jag gång på gång sa att jag ville ha en framtid med. Även om det var mitt i vintern och jag fattade att det skulle gå åt helvete i samma stund som vi kom hem, så orkade jag inte. Jag orkade inte vara den som gjorde slut. "Han är ju med mig, då MÅSTE det ju betyda något? Tänk om jag gör ett misstag och vi faktiskt fortsätter vara tillsammans?" Jag började redan då tänka ett ultimatum, jag skrev hur många formuleringar som helst, men jag vågade aldrig. De kom i undertoner och mindre tunga meningar än "Nu får du bestämma dig" istället, för hålla tillbaka kunde jag inte. Jag sköt upp det hela tiden. Dessutom skulle vi till Asien några ånader senare, och jag ville ju leva med honom, det hör ju ve som helst att fortsätta bo ihop då är asnice. På planet hem tänkte jag på det, men då var han skitsur på mig. När vi gick in i planet för de kommande elva timmarna bad han mig hålla tyst under hela resan, så det var inte perfekt. Det var i Tokyo han verkligen tröttnade på mig. Han sa inget, men han orkade inte dölja det längre. Jag sköt upp samtalet hela tiden, men det slutade med att jag åkte till Blommeröd utan att ha sagt något. De säger ju att hoppet är det sista som lämnar en
Jag undrade om det skulle bli svårt att sova utan honom på showen, han trodde det skulle bli skönt att vara ifrån varandra. Jaha. Jag mötte hans behov och på vägen hem så föreslog jag inte att vi skulle hälsa. Så ni kan ju tänka er att jag blev glad när han gjorde det. Men det var försent. Jag vet inte om han märkte det när vi väl sågs den korta studen på väg hem, men det var en annan relation. Det var en pojkvän, en kille jag dejtade. inte han jag frågade hur VI skulle spendera vår tid ihop nästa gång VI var lediga. Det var borta.
Jag fick ännu en bekräftelse på måndagen, när jag för första gången på två mån fick känt mig riktigt snygg, särskilt med det jävla håret som jag skämdes så för. Jag tog en bild när jag var på väg ut på stan tror jag, och så skickade jag den. Mitt nya hårdband, mina nya örhängen, min nya jacka och leendet han säger att han älskar, och självklart vända lite på huvudet för att få sidan med smilgropen han också älskar med. För att inte ställa honom mot väggen med bilden och riskera att inte få ett svar alls, så ställde jag i samma veva någon saklig fråga i stil med "Fick du ordnat *insert astråkig grej*?". Iallafall tror jag att jag skrev så, eler så kanske jag bara tänkte det. Självklart hoppades jag på den där kärleksförkaringen, haha, eller att han sa jag var fin. Fin har alltid betytt väldigt mycket. Men jag fick det sakliga svaret jag nog egentligen väntat mig. Om det var samma dag eller dagen efter, då började jag få riktig panik. Då skickade han "Saknar du mig?". Vilken idiot som helst, tycker jag, hade tolkat det som jag gjorde. Första gången någonsin han frågar mig det och när läget är sådant så visste jag att det han egentligen tänkte när han skrev det, var att han insåg att han inte saknade mig. Fortfarande så jävla hjälplös, jag hade inget att ta till för att kämpa. Ingenting. Min första reaktion när jag väl fick beskedet om at det var slut, som varade i säkert 20min löd ungefär "Jahaja, det här sög ju, men jag hade rätt, det skulle ta slut. Suck." Jag la tom ned mobien efter at jag läst smset. "Har inte tid att svara nu, jag måste ju jobba med bilder". Helt sant. Sedan ägnade jag reste av kvällen åt at hypervetilera. Men jag har lärt mig så mycket, och de lärdomarna gör även att jag inte vill ha tillbaka honom längre. Vi vet alla att min självkontroll är värdelös, men jag kan ändå säga att den delen av mig som är glad att det är slut tar över alltmer. Jag är stolt över mig själv för det. Och jag vet att Gustaf också är glad över den jag är idag, för det sa han när jag skrev om hur mycket jag utvecklats det senaste året.
Sex timmar senare den dagen när han frågade om jag saknade honom, så kom smset som började med. "Vad håller vi på med?".
Jag börar alltmer inse vad jag lärt mig. Saker som hände som jag inte kunnat lära mig av om de inte inträffat. Jag vet mycket mer vad jag vill ha idag och jag tänker aldrig acceptera tex att gå runt i ovisshet på det sättet, eller att låta någon vandra runt en fråga igen. Det är inte värt det, är vad jag har lärt mig. Det blir inte bättre.
Det fanns många gånger när jag insåg att det skulle ta slut, och det var väldigt tidigt. Ett av tillfällena var inte långt efter att vi flyttat till Norge, men jag lärde mig att inte låta frågan ta över min vardag, jag tyckte om honom och han var med mig, jag nöjde mig med det. Jag lät frågan sätta sig på mitt självförtroende istället, och det tänker jag inte göra igen. Värst var det när vi var på väg från Norge. Den återkommande frågan från andra "vad händer sen då?" var ett ständigt "tack för att du påminner om att min pojkvän ser mig som en tillfällig lösning tills han fått ordnat upp sitt liv", typ. Jag ifrågasatte aldrig att han älskar mig så mycket som han sa, det gör jag inte nu heller. Jag fick väl skylla mig själv som nämnde att jag hade pojkvän. Hade han aldrig kommit på tal hade jag kanske inte fått frågorna, och blivit påmind om att jag också undrade. Men jag sköt undan det och började tycka jag var otillräcklig istället, som om det skulle vara bättre.
Runt årsskiftet 2011-2012 så visste jag allt att det skulle ta slut. Men inte kunde jag bekräfta det, varken för mig själv eller för andra. Det här var mannen jag älskade, mannen jag gång på gång sa att jag ville ha en framtid med. Även om det var mitt i vintern och jag fattade att det skulle gå åt helvete i samma stund som vi kom hem, så orkade jag inte. Jag orkade inte vara den som gjorde slut. "Han är ju med mig, då MÅSTE det ju betyda något? Tänk om jag gör ett misstag och vi faktiskt fortsätter vara tillsammans?" Jag började redan då tänka ett ultimatum, jag skrev hur många formuleringar som helst, men jag vågade aldrig. De kom i undertoner och mindre tunga meningar än "Nu får du bestämma dig" istället, för hålla tillbaka kunde jag inte. Jag sköt upp det hela tiden. Dessutom skulle vi till Asien några ånader senare, och jag ville ju leva med honom, det hör ju ve som helst att fortsätta bo ihop då är asnice. På planet hem tänkte jag på det, men då var han skitsur på mig. När vi gick in i planet för de kommande elva timmarna bad han mig hålla tyst under hela resan, så det var inte perfekt. Det var i Tokyo han verkligen tröttnade på mig. Han sa inget, men han orkade inte dölja det längre. Jag sköt upp samtalet hela tiden, men det slutade med att jag åkte till Blommeröd utan att ha sagt något. De säger ju att hoppet är det sista som lämnar en
Jag undrade om det skulle bli svårt att sova utan honom på showen, han trodde det skulle bli skönt att vara ifrån varandra. Jaha. Jag mötte hans behov och på vägen hem så föreslog jag inte att vi skulle hälsa. Så ni kan ju tänka er att jag blev glad när han gjorde det. Men det var försent. Jag vet inte om han märkte det när vi väl sågs den korta studen på väg hem, men det var en annan relation. Det var en pojkvän, en kille jag dejtade. inte han jag frågade hur VI skulle spendera vår tid ihop nästa gång VI var lediga. Det var borta.
Jag fick ännu en bekräftelse på måndagen, när jag för första gången på två mån fick känt mig riktigt snygg, särskilt med det jävla håret som jag skämdes så för. Jag tog en bild när jag var på väg ut på stan tror jag, och så skickade jag den. Mitt nya hårdband, mina nya örhängen, min nya jacka och leendet han säger att han älskar, och självklart vända lite på huvudet för att få sidan med smilgropen han också älskar med. För att inte ställa honom mot väggen med bilden och riskera att inte få ett svar alls, så ställde jag i samma veva någon saklig fråga i stil med "Fick du ordnat *insert astråkig grej*?". Iallafall tror jag att jag skrev så, eler så kanske jag bara tänkte det. Självklart hoppades jag på den där kärleksförkaringen, haha, eller att han sa jag var fin. Fin har alltid betytt väldigt mycket. Men jag fick det sakliga svaret jag nog egentligen väntat mig. Om det var samma dag eller dagen efter, då började jag få riktig panik. Då skickade han "Saknar du mig?". Vilken idiot som helst, tycker jag, hade tolkat det som jag gjorde. Första gången någonsin han frågar mig det och när läget är sådant så visste jag att det han egentligen tänkte när han skrev det, var att han insåg att han inte saknade mig. Fortfarande så jävla hjälplös, jag hade inget att ta till för att kämpa. Ingenting. Min första reaktion när jag väl fick beskedet om at det var slut, som varade i säkert 20min löd ungefär "Jahaja, det här sög ju, men jag hade rätt, det skulle ta slut. Suck." Jag la tom ned mobien efter at jag läst smset. "Har inte tid att svara nu, jag måste ju jobba med bilder". Helt sant. Sedan ägnade jag reste av kvällen åt at hypervetilera. Men jag har lärt mig så mycket, och de lärdomarna gör även att jag inte vill ha tillbaka honom längre. Vi vet alla att min självkontroll är värdelös, men jag kan ändå säga att den delen av mig som är glad att det är slut tar över alltmer. Jag är stolt över mig själv för det. Och jag vet att Gustaf också är glad över den jag är idag, för det sa han när jag skrev om hur mycket jag utvecklats det senaste året.
Sex timmar senare den dagen när han frågade om jag saknade honom, så kom smset som började med. "Vad håller vi på med?".