lindamariasvensson

Herregud vad tiden går fort... Vi tog en båt tillbaka till Koh Tao som sagt och började traska. Min första riktiga backpackererfarenhet so far antar jag, då vi gick en liten stund med väskorna, något vi inte gjort innan. Vi hittar ett ställe att bå på, billigt billigt och vi provar att skippa AC. Vi kommer senare även fram till fridykarskolan. Gustaf hade detta i planerna och jag körde ett ”Varför inte” och hakade på. Vi får en bok och blir tillsagda att komma dit vid 9 på tisdag morgon.

Detta området känns lite mer civiliserat än förra gången vi bodde på ön, vi bor på andra sidan nu. Det är fler butiker, gator och mer uteliv. Och mer svenskar, såklart. Stranden är så sjukt lång här och dykskolorna avlöser varandra. Jag älskar närheten till allting här. Du har havet, sen kommer stranden, sen restaurangerna och bakom dem är gatan med alla butiker. Purfect. Vi har hittat ett ganska billigt ställe där vi äter en hel del. För pengarna rinner lätt iväg när det är så billigt överallt. Ja mamma man ska unna sig, men man behöver kanske inte välja det dyraste avsiktligt hela tiden.

Iallafall – fridykning. Mask, snorkel, fenor och dräkt. Du andas in och dyker så långt ner du kan och hela resan ska vara kontrollerad avslappning, typ. Vi börjar med lite andnings- och avslappningsövningar. Prova själv att andas in i fem sekunder och ut i tolv, endast genom munnen. Krävs en del koncentration i början måste jag säga. När vi är klara med detta och lite annan teori kastas vi i båten och vi åker iväg. Får lite småpanik när vi stannar och jag inser att vi stannat där just för att det är djupt, vilket inte är mitt favoritområde i vattenansamlingar – jag vill veta vad jag har under mig. Det är inte så farligt vågit, men det enda jag simmat i vatten i år har varit med en stor dunk luft på ryggen och en väst, vilket kändes snäppet säkrare. För man får ju inte ta på sig fenorna förrän man är i vattnet, och då har jag fullt upp med att överleva, men kände att poängtera det precis innan vi skulle sluta andas i tillägg till allt annat, njaaa, inte fullt så smart.

När fenorna väl sitter på och jag simmat bort till den flytande bojen börjar uppandningen. Med ena handen på handtaget börjar jag helt andas genom snorkeln och med masken på fokuserar jag på linan under vattnet istället för kaoset ovanpå. Allt är genast mycket lugnare och det är mest blått överallt, med solstrålar ner i vattnet. Efter en liten stund bli det min tur och med ena handen på näsan för aatt tryckutjämna tar man sista andetaget, och med andra handen tar man tag om linan och drar sig ner. Första gångerna var bara uppvärmning och prova på såklart, men redan andra gången var det mycket lättare. Vet inte hur många gånger jag simmade ner första dagen, 5-10 kanske. Som längst kom jag ner till 20m innan jag drog de sista tagen och flöt upp igen. AWESOME. Dag två var detsamma, uppvärmning och sedan fick vi istället lov att börja simma ned istället för att dra oss ner längs med repet. Så paddla på, och håll koll på linan. Det var mycket svårare att veta hur långt ner jag kommit nu eftersom allt är blått och jag inte vet hur snabbt jag sjunker. För övrigt märker jag hur jag hela tiden byter tidsform när jag återberättar saker, vilket inte är bra, men fuck it. Även idag kom jag ner till 20 innan jag valde att vända. Varför? Jo, för att större delen av vägen upp var aldrig särskilt trevlig och målet är att slappna av och då ska man hålla andan längre. Min version var snarare 100% fokus på att inte spänna mig, och fokusera på hans ord om att alla klarar 2-3min utan problem, och detta var faktiskt inget i jämförelse. Hade jag slappnat av hade jag nog fått panik. Därför varlde jag att hålla mig till första nivån. Det var awesome att simma ner och pusha sig själv, men vägen upp med sammandragningar i magen och och trycket som kommer i kroppen när man håller andan, määä, not so fun.

Så nu gör då Gustaf nivå 2 och jag latar mig i solen. Ja, solskydd. Okbramamma? Jag älskar morgon och kväll på detta stället. Igår morse satt jag på en restaurang vid stranden och åt frukost medans jag jobbade lite på att planera arbete för när jag kommer hem igen. Detta innebär en upphöjd träaltan med tak så man sitter i skuggan. Det är massa sol men det fläktar från havet så man störs inte av det och allt är bara PERFEKT. Det är nog den biten jag gillar bäst. Kvällarna är också rätt nice, även om det blir mörkt väldigt tidigt, redan vid 19 har solen gått ner. Men de har massa fin(tacky?) belysning i träden och det är vid den tiden man kan andas ok i luften igen, så då kommer folk ut. Och det är inte direkt som hemma i Uddevalla där alla butiker stänger klockan 18, här är det 21-22 på vanliga butiker, och det finns inte heller några veckodagar här. Ganska logiskt, eftersom hela deras kundkrets består av folk som alltid är lediga.

Vill jag tillbaka till Thailand? Ja. Nu vet jag lite mer hur det funkar, jag vet att du behöver inte ha bokat nåt när du kommer hit för direkt när du satt dig på båten så kommer det fram folk som frågar om du fixat allt. De tar för övrigt inte ett ”nejtack”, utan du måste poängtera att allt är bokat redan för att de ska gå, annars får du hela redovisningen och du har inga priser att jämföra med, så de kommer att sälja dig något.
Det räcker att ha en väska som är lite större än handbagage för att folk från alla håll ska erbjuda dig boende och det räcker att du inte ser död ut för att folk ska ropa vad de säljer till dig. Igår var det en kille som ropade ”Good food” åt oss för att vi skulle gå in på den restaurangen. Tur för honom! Inte för att vi köpte något, but still.

Så Bangkok, inte vid denna tid på året, inte en chans. Bo i närheten av hav för då är luften ren vilket är sjukt avgörande, tro mig. Bor man med utsikt över vattnet behövs inte alltid AC heller.

Det blev ganska mycket text idag, hm. Ska nog sluta nu.