lindamariasvensson

När Gustaf väl kände sig frisk nog bokade vi en bussbiljett från Sihanoukville till Ho Chi Minh i Vietnam. Upp tidigt var det och vi satte oss oh väntade på taxin som skulle komma och hämta oss. Inget hände och bad receptionen om hjälp. Fick lära mig att ”boka buss imorgon” inte nödvändigtvis var en dagsbuss, utan jag hade lyckats få mig en biljett för en nattbuss 12 timmar senare. Underbart. Men förståeligt, de har ju öppet kläd- och möbelbutiker till 22 här, hur skulle han veta att jag ville ha en buss som gick på dagen om jag inte var noggrann med att berätta det. Som tur var så var receptionisten snäll och lyckades fixa oss på en buss ändå och vi kommer fram smidigt. Allt flyter på bra, över gränsen går vi och visst, vi scannar väskorna, men det är inga som kollar scannern eller vems väska som är inne just då. Underbart. Så olagligheter från kambodja till vietnam är alltså all good, inga problem!

Vi kommer fram till Ho Chi Minh City ca 12 timmar senare, tror vi. Vi åker ytterligare 40min buss genom vad som ser ut att vara centrum. Inte mycket trafik eller dumma vägar, bara en sjukt mycket större stad än vad vi väntade oss. Och precis som alltid flyter allt på bra, vi hittar hotellet och efter lite kvällsmat slocknar vi ganska tidigt. När vi vaknar upp morgonen därpå blir den planerade hurtigheten lika dålig som alltid. Om jag inte nämnt det innan så är Gustaf nämligen The Spoonmaster(nej, det är inget officiellt uttryck, jag kom på det nu) vilket ofta resulterar med att planer om att gpå upp skjuts fram i 30min och när man vaknar illamående och sliten fyra timmar senare så säger man något som kan liknas med ”Jag ska aldrig mer supa”, men så gör man samma sak morgonen därpå. Det är en ond cirkel av mysberoende. Och så hade de Cartoon Network här, och vi vet ju alla hur dagens ungdom fastnar framför tecknade kackerlackor.

Väl ute i dagsljus går vi på upptäcksfärd och ganska snart är allting underbart. Inga marknader, inga överfulla butiker som gör dig blind, ingen äcklig lukt och även om den sämre standarden fortfarande syns. Med diverse gatuförsäljare som säljer gud vet vad och en och annan höna springandes lite varstans, så lyckas de ändå stoppa in Subway, Pizza Hut och något som liknar ElGiganten. De enorma reklamskyltarna och tvskärmarna man tänker sig i New York och Tokyo finns i lite mindre skala här, men det är fortsatt tufft. Visst finns det fortfarande en hel del butiker som säkerligen är rena ripoffs, men jämfört med Bangkok har detta en mycket högre standard. En lite intressant sak är att cafén verkar ha ganska hög status här. Jag såg inga stora märken, men alla fik som hade ett liknande utbud av Espresso House etc hade verkligen gått all in på deras image med inredning, menyer och dresscode. Så att sätta sig på ett fik kändes mycket lyxigare än att äta på restaurang.

Vi hade bara denna dagen i stan, men jag skulle gärna komma tillbaka hit om jag är i Asien någon mer gång. Det området vi var i hade inte så mycket sko-(i andra storlekar än 35) och klädshopping och vi orkade inte gå, så tyvärr fick jag inte kollat något på det, men 10 dagar i tokyo borde ju ge något klädesplagg iallafall! Vi åkte buss förbi en lååång gata som var lite som plantagens uteavdelning. Massa försäljare som sålde olika typer av fontäner, allt mellan 50cm och 3m höga. Och statyer, de säljer det överallt här. Samma storlek på dessa. Lejon, elefanter, Buddha, astufft. Här såg jag även min första djurförsäljning. Burar i den storleken som om du har delat din bagage i två till dina schäfrar stod på varandra, 5-10st djur totalt. Kul liv att sitta där i. Åkte bara förbi snabbt så såg inte vad det var för hundar, men något som liknade en schäfer och en som liknade en mops fick jag med mig. Usch!
Maten är lite dyrare här med om man jämför med Kambodja men godis, dricka och andra småsaker är typ samma.

Idag var det Gustaf som stod för planerna – vi skulle besöka tunnlar. I början fattade jag ingenting för jag har som sagt sämst allmänbildning men sakta men säkert under resans gång har jag fattat att det är tunnlar under marken som vietnameserna sprang runt i under kriget. 1,5h busstur utanför staden(ta med åksjukepiller, det hoppar som fan) på våran första riktiga guidade tur. Tyvärr var guiden lite av en mytoman och bara öste på med sina historier. De första tio minuterna sålde han in sig ganska bra hos mig, men när den kaxigheten och historierna bara fortsatte komma så tröttnade jag ganska fort.

Vi kollar lite film och sedan visar han oss hålen ner i marken och vi får även gå ner i tunnlarna. Helt sjuka arbeten. Som alltid är jag mest imponerade över hur man planerade något sådant på den tiden. Ett helt nätverk med tunnlar under marken. Hur vet man åt vilket håll man ska gräva tex? Hur vet man hur djupt man är, och alla tillhörande frågor. Det tycker jag är intressant, men folk tycker oftast det är konstiga och dumma frågor så jag får aldrig svar på sådant... /serious sadface. Några timmar och lite visning av åtskilliga elaka fällor senare så är turen slut och nu börjar Gustaf bli pepp. För brevid glasskiosken säljer de även patroner, och 20m längre bort så får du även lov att skjuta. Jag trodde inte jag skulle göra det, men varför inte? Betalade nog 80:- för 10 skott så det var väldigt billigt. Det var precis vad jag trodde. Och det var kul! Alla har säkert hört det någonstans ifrån. Hela geväret hoppar till, den trycker axeln bakåt och den främre delen flyger uppåt. Detta gör det ganska omöjligt att se var, och om, du träffar nåt. Dessutom är killen som hjälpte oss ganska snål tidsmässigt och stressar mig, så mellan varje skott hinner man inte tänka på att försöka få tillbaka full stabilitet i hela kroppen, så nästa skott flyger man lite till. Så om ni någon gång får chansen att prova, stå stadigt och böj på knäna, för du kommer rycka till lite även av det billigaste geväret ;)

Nu sitter jag på en sovbuss, dvs tre rader smala dubbelsängar, på väg mot NaTrang. Vi ska vara framme om sex timmar så bör kanske försöka sova nu!



Mopeder, mopeder, mopeder - överallt.


Donuts, blåbär <3


Överprisade souvenirer, men åh så fina de var!


Ett hus som bytte färg!


KKameran dog lagom till det häftigaste området, men det var ganska fint överallt ändå!

GGustaf gömmer sig.






Tusenfoting vs. kompaktkamera.


Sa någon trångt?