lindamariasvensson

Den senaste veckan, isch, har varit fin. Jag har inte tänkt överdrivet mycket på Gustaf, och samtidigt har han slutat ta avstånd från mig vilket har gjort allting mera avslappnat. Han skriver en del sms och det är skönt att han kan prata med mig. Jag har fått prata av mig en hel del hos andra utan att möta några åsikter, och det har också varit bra. Jag klarar inte a att bli dömd och få ett "gör såhär" utan att ha bett om rådet.
Allt som allt har det inte känts speciellt tungt och ja, som jag sagt innan så hör han inte hemma i min vardag i Uddevalla och därför saknas han inte på det sättet.

Ja, jag vill fortfarande ha Gustaf. Jag älskar honom och vill leva med honom. Kommer ha till mig så finns jag här. Men jag vill bara ha honom på det villkoret att han VÄLJER att vara med mig, och inte hamnar hos mig för att USA inte blev av av någon anledning. Att tänka på mig själv som ett andrahandsval stör mig, tyvärr, inte egentligen, men jag vet att det är den gränsen jag måste sätta för att problemet inte ska uppstå igen, om det nu skulle göra det. Många "om" i den menigen, men jag menar helt enkelt att för att ett förhållande ska komma förbi ett problem som gör att det tar slut vid ett tillfälle, så måste problemet försvinna, inte skjutas undan för stunden. Detta är något jag inte tror kommer hända. Han kommer inte välja mig. Det suger, men som sagt, jag har det väldigt bra just nu och mitt största fokus ligger faktiskt på vart jag vill bo, och om jag är beredd att flytta ifrån vänner igen om det är det som krävs för skola eller jobb.

Idag inviger jag Adele, Maria Mena och Melissa Horn igen och det går utmärkt. Jag väntar mig allt fler dalar och välkomnar dem med öppna armar, men än så länge har bara de två första dagarna varit tuffa mot mig.