Denna stress
Kategori: Funderingar
Jag känner mig lite nojig. Har spenderat den senaste timmen med att gå igenom precis hela mitt bildarkiv. Titta bara, inte röra. Och jag inser att jag är tillbaka på gymnasienivå igen. Jag sitter hemma hos mamma och redigerar bilder till en timpeng som inte ens betalar en tv-avgift, typ. Så även om jag kom in på skolan och började plugga, så är jag pank och behöver ett bättre jobb. Den enda tryggheten jag känner på det planet är i Norge, jag vet att jag lätt får jobb där. Jag vet självklart att jag är lika bra på svenska planet, men jag vet inte hur marknaden ser ut. Och jag vill ju inte börja jobba, jag vill plugga! Med mat i kylskåpet som är min egen!
Min plan A, vilket var Gustafs plan P typ, var ju att det gör inget om man inte vet ett skit, för man är två om det. Det blir lättare att säga "det löser sig" och krama bort det när man inte alls vet att det löser sig. Nu är jag ensam om det, och att prata med sig själv funkar inte alltid lika bra som på gymmet. Amanda har det grymt och även om Lisa hatar sitt jobb så har hon ändå Mikael och de är två om hyran. Jag vill jobba med förbättring, människor, planering och utveckling, allt inom inom företag eller projekt. Hur fan kommer man dit? För dessa saker går att applicera på vilken arbetsplats som helst! Alla ställen är i behov av det, men du behöver vara erfaren för att bli anställd och jag vill inte jobba med det när jag är 40, jag vill jobba med det nu, eller om fem år! "jamen starta eget då", pfft, jag har inte kunskapen själv och inte ekonomin att täcka upp de områden(alla) jag inte kan något inom.
Sedan vet jag att jag är nog inte missnöjd med min tillvaro nu egentligen, jag vet bara att jag BORDE vara det och därför får jag panik. Det är inte ok att fytta hem när du blir tvungen att stoppa in sängen i ett sovrum där det redan bor någon. Jag har väl Gustaf att "tacka" för detta. Ciffe var visserligen också sådan, pratade genom hela gynasiet ner på normen och han sitter på Willys idag och som jag förstått det på hans flickvän bekräftelsesuktande mail har det de skitbra i deras lägenhet i Trollhättan.
Jag vet att jag hade varit ok med att sätta mig på ICA och se fram emot att mysa ner mig i mina nya sängkläder från Hemtex när lönen kom, och just därför är jag så rädd för det, för jag ser ingen utveckling i det och jag har inget annat plan i mitt liv bortsett träningen där jag utvecklas just nu. De bitarna faller ju på plats när man väl fått ett jobb antar jag och man börjar planera saker, men det enda jag ser nu är bilden av att likt en robot gå till och från jobbet som jag gjorde i Norge och faktiskt trivas med det.
Och om fyra dagar ska de testa om jag får lov att ta körkort och om man kan få anfall av nervositet så är jag körd, för när både Gustaf, skolan(än så länge) och Holmen(som jag nästan såg fram emot lika mycket som resan till Asien) skiter sig samtidigt så har jag inte lust med en sak till. Jag har visserligen flera andra bra saker som jag ser fram emot, och jag fick ytterligare två igår kväll, men ändå.
Vad fan ska jag göra egentligen?
Och för övrigt, oavsett hur jag låter här så är det med Gustaf det värsta som hänt mig. Men två dagar med full sysselsättning och välplanerade musiklistor, mycket kaffe och Comedy Raw på yutube medans jag jobbar för att inte sitta oh stirra på facebook och undra vad han gör, typ, har hjälpt en del. Jag har klarat mig fint faktiskt, men jag är inte dum nog att tro att det inte finns gömt uder ytan om jag sätter på en film från Asien tex. Men jag har det för bra nu för att orka vilja framkalla tårar. Tårar är inte dåligt, men att mana på dem är väl att ta i.
Imorgon är denna bild ett år gammal.
Min plan A, vilket var Gustafs plan P typ, var ju att det gör inget om man inte vet ett skit, för man är två om det. Det blir lättare att säga "det löser sig" och krama bort det när man inte alls vet att det löser sig. Nu är jag ensam om det, och att prata med sig själv funkar inte alltid lika bra som på gymmet. Amanda har det grymt och även om Lisa hatar sitt jobb så har hon ändå Mikael och de är två om hyran. Jag vill jobba med förbättring, människor, planering och utveckling, allt inom inom företag eller projekt. Hur fan kommer man dit? För dessa saker går att applicera på vilken arbetsplats som helst! Alla ställen är i behov av det, men du behöver vara erfaren för att bli anställd och jag vill inte jobba med det när jag är 40, jag vill jobba med det nu, eller om fem år! "jamen starta eget då", pfft, jag har inte kunskapen själv och inte ekonomin att täcka upp de områden(alla) jag inte kan något inom.
Sedan vet jag att jag är nog inte missnöjd med min tillvaro nu egentligen, jag vet bara att jag BORDE vara det och därför får jag panik. Det är inte ok att fytta hem när du blir tvungen att stoppa in sängen i ett sovrum där det redan bor någon. Jag har väl Gustaf att "tacka" för detta. Ciffe var visserligen också sådan, pratade genom hela gynasiet ner på normen och han sitter på Willys idag och som jag förstått det på hans flickvän bekräftelsesuktande mail har det de skitbra i deras lägenhet i Trollhättan.
Jag vet att jag hade varit ok med att sätta mig på ICA och se fram emot att mysa ner mig i mina nya sängkläder från Hemtex när lönen kom, och just därför är jag så rädd för det, för jag ser ingen utveckling i det och jag har inget annat plan i mitt liv bortsett träningen där jag utvecklas just nu. De bitarna faller ju på plats när man väl fått ett jobb antar jag och man börjar planera saker, men det enda jag ser nu är bilden av att likt en robot gå till och från jobbet som jag gjorde i Norge och faktiskt trivas med det.
Och om fyra dagar ska de testa om jag får lov att ta körkort och om man kan få anfall av nervositet så är jag körd, för när både Gustaf, skolan(än så länge) och Holmen(som jag nästan såg fram emot lika mycket som resan till Asien) skiter sig samtidigt så har jag inte lust med en sak till. Jag har visserligen flera andra bra saker som jag ser fram emot, och jag fick ytterligare två igår kväll, men ändå.
Vad fan ska jag göra egentligen?
Och för övrigt, oavsett hur jag låter här så är det med Gustaf det värsta som hänt mig. Men två dagar med full sysselsättning och välplanerade musiklistor, mycket kaffe och Comedy Raw på yutube medans jag jobbar för att inte sitta oh stirra på facebook och undra vad han gör, typ, har hjälpt en del. Jag har klarat mig fint faktiskt, men jag är inte dum nog att tro att det inte finns gömt uder ytan om jag sätter på en film från Asien tex. Men jag har det för bra nu för att orka vilja framkalla tårar. Tårar är inte dåligt, men att mana på dem är väl att ta i.
Imorgon är denna bild ett år gammal.