lindamariasvensson

Den här veckan har varit ett helvete. 

Jag bara gråter och gråter. Jag får inte tränat, för jag var och tatuerade mig två dagar i rad och då blir man trött. Jag äter inte ordentligt och jag har gått ner i vikt igen, alldeles för tidigt. Jag tränade idag men hade sovit för lite så det fanns ingen ork alls.

Folk runtom mig säger att allt går bra, och jag vet att det gör det. LS Photo & Design går SKITBRA. Jag sålde fan bilder till det stuteri i Europa som tog hem den största titeln i VM i helgen, vi var säkert 30 fotografer som jobbade på plats. Jag är så glad och stolt över det att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Idag fick jag önskan av en av Europas största domare att göra hennes julkort. HELT OTROLIGT. Jag börjar ta vettiga priser för det jag gör och jag mötte folk i Paris som visste vem jag var. Lilla jag, som inte ens kan få F-skattsedel liksom.

Men jag har ingen trygghet. Jag sitter i min lillebrors rum vid ett skabbigt skrivbord som jag hatar. Mina äckliga arbetslösa grannar bara röker och hostar sönder sig fram till 01.30 på nätterna och jag blir galen på det. Jag har ingen aning om när jag får in pengar nästa gång. Jag kan leva som jag gör nu, det går. Men det är inte att ha framförhållning eller ljus i tunneln.

Jag vet inte om jag kommer kunna plugga till hösten, jag måste klara högskoleprovet för det. En chans har jag, annars får jag vänta ett år till, ja, om jag nu klarar provet då. 

Och hundra andra små och stora droppar som får bägaren att rinna över. Men just det att inte veta är något som tar på mig, något fruktansvärt.