Det blir inte bättre, på fel sätt.
Kategori: Funderingar
Det blev som jag inte hade hoppats på. 200cm hög, tre BREDA dörrar och 60cm djup. Låter som fullt normal mått. Synd bara att de kommer bli tvungna att riva huset för att få ut den möbeln hel igen. Det tog sex timmar att få ihop den och den är gjord av spånskivor, så att ha sönder den genom att plock isär den - nejtack.
Jag ska ta en bild imorgon när jag sitter i den. Om den ens håller för det. Nejdå, jag är ändå positivt överraskad, den rymmer alla mina kläder utan problem.Den är helt ENORM. "Måste köpa kläder så jag kan fylla den". Mamma flyttade ut ur sovrummet idag och nu ska jag börja kicka ner mickes onödiga saker i lådor, som gosedjursälgen jag inte vet var den kommer ifrån. Jag kommer så fastna i den här lägenheten. BLÄ. Tackar inte bara för mat och husrum mamma, utan även för mitt fina vokabulär.
På tal om det så kom jag över en massa Gustafsaker idag när jag rotade igenom alla lådor. Och det var inte kul. Hurdå? Jo, för redan nu känns det ingenting. Jag satt här, för tre veckor sedan exakt, och skrev till Lisa och alla andra jag känner(vag överdrift) typ: "VADFAN SKA JAG GÖRA MED GOSEDJUREN", och om det fanns tvivel så skickade jag bara bilden på katten jag snodde av honom från Tokyo. Cuteness overload. Han(Gustaf, inte katten) stod där, med halvgalna ögon som bara skrek att han beredd at tömma kontot på de där maskinerna med gosedjur i. Han är nästan mer såld på gulliga djur än vad jag är, levande och uppstoppade, men jag tror nog ändå spelpojken i honom tog över den delen där... Och då det djuret som han inte ens ville ge ifrån sig för att det var så awesome. Jag känner ingenting, det är tomt.
Jag satt i några timmar nere vid hamnen igår och pratade med Hannah, Jerkers syster. Hon är lika awesome som honom när det gäller att prata och jag kände att jag hade kunnat sitta där i två dagar och bara prata om allt, lovely. Men sen ringde mamma och undrade när jag skulle komma hem, "klockan var ju ändå 12". Well, anyway(märks att jag inte skrivit här på ett par dagar när jag drar ut på en grej...), hon sa såhär: "Så, om du inte saknar honom.. och inte längtar efter honom... och inte gråter... och du ändå inte känner att du inte håller inne på någonting.." och sedan bad jag henne vara tyst för hon träffade lite väl rätt. Jag VILL ju vara hos honom, jag VILL leva med honom och jag älskar honom. Men det går för fort allting, för alla känslor runt det där, de rinner liksom bort så fort... Jag är inte så orolig för min del dock, jag vet att jag fattar att det är för att han varit i denna här lägenheten typ två gånger som gör detta. Men jag är nog rädd att han ska glömma mig när han precis som jag lever i en vardag där jag aldrig funnits till. En liten del av mig önskar nog att han var i Norge just nu, och sov ensam på den läskiga nedervåningen.
Jag vet inte. När jag satt och tänkte på detta i Asien hur jag skulle göra den dagen det sket sig, hur jag skulle klara av att klippa. Jag vet inte om konstant smskontakt är bästa sättet. Men jag känner ändå inte att jag behöver klippa, det går bra ändå. Jag vet inte.
Imorgon ska jag till Trollhättan och ha jävlit kul, sådeså!
Jag ska ta en bild imorgon när jag sitter i den. Om den ens håller för det. Nejdå, jag är ändå positivt överraskad, den rymmer alla mina kläder utan problem.Den är helt ENORM. "Måste köpa kläder så jag kan fylla den". Mamma flyttade ut ur sovrummet idag och nu ska jag börja kicka ner mickes onödiga saker i lådor, som gosedjursälgen jag inte vet var den kommer ifrån. Jag kommer så fastna i den här lägenheten. BLÄ. Tackar inte bara för mat och husrum mamma, utan även för mitt fina vokabulär.
På tal om det så kom jag över en massa Gustafsaker idag när jag rotade igenom alla lådor. Och det var inte kul. Hurdå? Jo, för redan nu känns det ingenting. Jag satt här, för tre veckor sedan exakt, och skrev till Lisa och alla andra jag känner(vag överdrift) typ: "VADFAN SKA JAG GÖRA MED GOSEDJUREN", och om det fanns tvivel så skickade jag bara bilden på katten jag snodde av honom från Tokyo. Cuteness overload. Han(Gustaf, inte katten) stod där, med halvgalna ögon som bara skrek att han beredd at tömma kontot på de där maskinerna med gosedjur i. Han är nästan mer såld på gulliga djur än vad jag är, levande och uppstoppade, men jag tror nog ändå spelpojken i honom tog över den delen där... Och då det djuret som han inte ens ville ge ifrån sig för att det var så awesome. Jag känner ingenting, det är tomt.
Jag satt i några timmar nere vid hamnen igår och pratade med Hannah, Jerkers syster. Hon är lika awesome som honom när det gäller att prata och jag kände att jag hade kunnat sitta där i två dagar och bara prata om allt, lovely. Men sen ringde mamma och undrade när jag skulle komma hem, "klockan var ju ändå 12". Well, anyway(märks att jag inte skrivit här på ett par dagar när jag drar ut på en grej...), hon sa såhär: "Så, om du inte saknar honom.. och inte längtar efter honom... och inte gråter... och du ändå inte känner att du inte håller inne på någonting.." och sedan bad jag henne vara tyst för hon träffade lite väl rätt. Jag VILL ju vara hos honom, jag VILL leva med honom och jag älskar honom. Men det går för fort allting, för alla känslor runt det där, de rinner liksom bort så fort... Jag är inte så orolig för min del dock, jag vet att jag fattar att det är för att han varit i denna här lägenheten typ två gånger som gör detta. Men jag är nog rädd att han ska glömma mig när han precis som jag lever i en vardag där jag aldrig funnits till. En liten del av mig önskar nog att han var i Norge just nu, och sov ensam på den läskiga nedervåningen.
Jag vet inte. När jag satt och tänkte på detta i Asien hur jag skulle göra den dagen det sket sig, hur jag skulle klara av att klippa. Jag vet inte om konstant smskontakt är bästa sättet. Men jag känner ändå inte att jag behöver klippa, det går bra ändå. Jag vet inte.
Imorgon ska jag till Trollhättan och ha jävlit kul, sådeså!