Ove frågade mig vad jag gillar med Norge egentligen. Jag frågar ju alltid honom var man köper billigast bäst och så har jag gråtit ut en del angående bussarna så han måste tro att jag hatar Norge. Det jag lärt mig är att det egentligen inte är någon skillnad på norrmän och svenskar, norrmän är varken gladare, surare, mer arbetsvilliga eller latare än svenskar, det finns så sjukt många personligheter och så många med samma att oavsett vem du är så är du en klockren stereotyp.

Som när jag köpte pasta igår. Går fram till potatisen(det satt en som jobbade i butiken där) och frågade var de hade pastan någonstans. Vips kommer det fram en reporter till mig(true story) och vill veta "varför pasta framför potatis". Först berättade jag att enda gången jag gjort potatis så har det varit såndär förlagad grej som man har i ugnen, sådana där båtar ni vet. Jag har inga potatisskills direkt, men jag vet att potatis tar 20min och det gör inte pasta. (kom på mig själv efteråt med att man borde göra potatis för står alltid aslänge vid spisen ändå så spelar väl ingen roll om det ska koka längre, jag är ju ändå där...)
Han frågade en hel del mer frågor om det hela och även min ålder osv och tydligen var jag ett klockrent svar på den där potatisstatistiken han skulle skriva om - ungdomar idag äter inte potatis.

Sedan fick jag posera med pasta framför potatisen för att sedan vända potatisen ryggen och *click*, så hade han en bild till sin artikel med.

IALLAFALL.
Varför Norge, nu när jag varit här i fyra månader(OMG)? Det finns faktiskt jobb. Det går att få tag på lägenheter. Inget av detta finns i Sverige i närheten av det som Norge kan erbjuda. Sen kan ju båda fucka sig även i Norge, och man får drömjobbet i Sverige, men generellt.