Well, skriver ju tydligen för mycket om sömn här i, så ska sluta med det! Den här helgen har varit awesome, även om jag blivit sjuk och lipat lite över det.
Jag har även hamnat i en jävlit hopplös situation på ett annat plan, och grät lite över det igår kväll med, men det känns samtidigt riktigt bra. Ja, det suger, men jag jobbar på det och jag håller tummarna. Inte bli ledsen och tänka för mycket på samma gång bara, önska mig lycka till!

Det finns, som alltid egentligen, ganska tunga ämnen att prata om, men jag och Gustafio fick gått igenom en del igår. Typ som hur inte kul det kommer bli när han flyttar, tihi. Menmen, det visste jag ju från början. Blir bara så trött på folk (och jag har hört det här flertalet gånger ja) som snackar om att eftersom Gustaf vill flytta och jag inte är beredd att följa med på de villkoren som sätts (vi vet alla hur lätt det är att bosätta sig i USA...), så betyder det att han inte älskar mig på riktigt. För hade han gjort det så hade han stannat kvar för att vara med mig. Men då älskar jag väl inte Gustaf heller då eftersom jag inte har lust att välja skola i LA och skaffa mig lån som inte kommer från CSN?

Eller som det faktum att vi betalar halva hyran var och har två bankkonton. "Hade jag bott tillsammans med någon och vi inte delade allt så hade jag känt att personen inte menade allvar", seriöööst, jag är så trött på er! Så kanske man låter när man tjänar för dåligt själv(eller ännu bättre inte jobbar alls) och samtidigt tycker det är ok att köpa saker som går under "Wants" mer än "Needs"(för det är en helt annan sak) för någon annans pengar, jag vet inte. Jag är ju som vi alla ve jävligt glad över att jag inte ber Gustaf om pengar, men det är så himla svårt att motargumentera något sådant. "Nejdå, jag lovar, vi älskar varandra ändå" till någon som redan dömt ut dig. Blöh.

Det suger lite dock, att om Gustaf faktiskt åker redan i höst, och vi inte av för tillfället okänd anledning gjort slut innan dess, så kommer det bli ganska jobbigt. Att säga hejdå, men inte göra slut på det traditionella viset, men inte vara tillsammans, utan bara vara åt helvete. Hur går man vidare från något sådant? Då är det ju enklare på ett plan om personen ifråga dör(allt det här är gustafs musikval som pratar, wooow va moody jag blev nu, giggles), för då är den ju verkligen borta. Nu är det ju bara avståndet som fuckar upp allting. Och hur agerar man om Gustaf åker he och, ja, hälsar på Sverige liksom, och jag har en ny pojkvän. Hur pratar man då utan att det blir fel? För jag räknar med att vi lär prata , haha. Shit, va krångligt...

Och det låter som att det är långt fram i tiden och att jag planerar för mycket, men det känns som om det var igår som jag började gymasiet, you do the math.